297 Riksdagsbehandlingen bjöd på ännu fler motgångar för Hall. Fridtjuv Bergs motion 1896 hade pekat på problemet att placera minderåriga förbrytare under 15 års ålder. Efter Högstadomstolens yttrande 1900 överfördes, sombeskrivits i avsnitt II, lagöverträdare under 15 år till kategorin vanartade barn. Kategorin minderåriga förbrytare avsåg därefter bara personer mellan 15 och 18 år. Men också dessa kriminalvårdsfall började nu föras in under barnavården. Vid samordningen 1901 av propositionerna till strafflagsändring respektive barnavårdslag visade det sig nämligen att skyddshem för barn under 15 år skulle stå öppna även för »minderåriga» förbrytare mellan 15 och 18 år.*^^ På förfrågan i första kammaren av Dick Östberg, som satt i styrelsen för Hall, svarade utskottsordföranden Sjöcrona att man avsett just åkerbrukskolonin Hall som mottagare av detta blandade klientel. Östberg hävdade att Hall var avpassad enbart för pojkar under 15 år och att ett äldre klientel skulle innebära risker för social smitta. Sjöcrona replikerade, en aning giftigt, att Hall var »så bra, som en anstalt med så stort antal barn möjligen kan vara», men betonade med instämmande av fångvårdschefen Wiesclgren att lösningen måste ses som ett nödtvunget provisorium, vilket förhoppningsvis skulle vara så kort som möjligt. Aven här hade utskottet förankring i riksdagen, åldrarna skulle blandas på åkerbrukskolonin och det var ingen tvekan om att det var vården av de yngre problembarnen, som fick stryka på foten för den statliga straffrättens särbehandling av äldre förbrytare.Statens engagemang innebar främst en satsning på brottslingarna över 15 år, medan yngre grupper fördes till samhällets kommunala och privata sektorer. Ledningen för Hall kan knappast ha varit nöjd med utfallet av riksdagen 1902. Riksdagshistorien kring åkerbrukskolonin Hall visar med andra ord, att när staten in locoparentis tog ett större ansvar för vanvårdade barn stod frågan om finansiering i debattens centrum. Minst lika intressanta är emellertid två andra frågor som inte diskuterades under hela perioden, nämligen legitimiteten och legaliteten bakom preventiva omhändertaganden av icke straffbara barn. Det visar sig svårt att under perioden 1879-1896 i riksdagen finna ett enda uttalande omatt placering på uppfostringsanstalt kunde betraktas som en begränsning av föräldrarnas rättigheter. Här måste man dessutomkomma ihåg att den privataanstalten Hall inte bara avsåg tvångsvård av »brottslingar» under 15 år utan också pojkar, somanmäldes dit av kommunal polis- eller fattigvårdsmyndighet. Årsberättelserna visar att anstalten hyste ett stort andel interner somtagits omhand på den grunden att de ägnat sig åt lösdriveri, osedlighet etc. 1893 förde riksdagens andra kammare en diskussion omde barn på Hall somdömts dit för »sysslöst vagabond», vilket ur formell synpunkt låter anmärkningsvärt, eftersom lösdriverilagen uttryckligen SäU 1902 (2) 2:26. »7 SU 1896:45:4-5. FK 1902:28:37-41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=