295 biföll i båda kamrarna utan votering oförändrat anslag/*^ I debatten anfördes att distinktionen mellan statens straffanstalter och kommunernas fattigvård var mindre viktig jämfört med intresset av att skapa en samhällsnyttig uppfostran och med tanke på att det i städerna fanns formliga pojkligor, vilkas ledare man måste leta upp och oskadliggöra/*^ För den skull önskade man en utbyggd offentlig sektor och fördjupad integration mellan stat och kommun. Redogörelsen ovan visar hur statsmakten under loppet av en period på knappt 15 år förändrade attityd och successivt ökade sitt ekonomiska stöd till den privata anstalten Hall. K. Maj:t öppnade 1879 fångvårdens besparingskassor, lät sin befallningshavandc inspektera anstalten och gav dess präster tjänsteårsrätt. 1883 sattes press på riksdagen, somtvingades stödja en långsiktig sanering av anstaltens finanser, vilket följdes av att K. Maj:t i flera omgångar ökade flödet från besparingskassorna. Beslutet vid riksdagen 1893 innebar att även riksdagen ställde sig bakomden privata institutionens verksamhet. Historien omförhållandet mellan Hall och staten slutade emellertid inte med detta. Anstaltens styrelse inkomnämligen 1895 till K. Maj:t med ytterligare en anhållan om bidrag för att öka antalet pojkar på anstalten, den här gången från 175 till 200. Man hänvisade till att de tillgängliga platserna inte ens räckte till för de fall somdömts till allmän uppfostringsanstalt enligt 1864 års strafflag. Skrivclsen tillställdes Fångvårdsstyrelsen för yttrande, vars generaldirektör Sigfrid Wieselgren, Almquists efterträdare, satt i riksdagens första kammare och inom kort skulle ingå i ligapojkskommitténs båda avdelningar. Fångvårdsstyrelsens yttrande avvek från den icke interventionistiska linje som Almquist hade företrätt på 1880-talet. Styrelsen hänvisade till att antalet fångar som Orsaken ansågs vara bristande uppfostran. Sedan den nya verkställighetslagen antagits 1894 fanns, skrev Fångvårdsstyrelsen, inte något angelägnare önskemål än att ta hand omsedligt förkommen ungdom. Det kunde emellertid inte vara fångvårdens sak att på några få månader avhjälpa åratals försummelser och det räckte inte heller att utöka Hall med 25 platser. Det föreföll i stället mer ändamålsenligt att staten överallt i landet trädde i samma förhållande som man hittills ensamt gjort till Hall och dessutom gynnade små och mer hemliknande anstalter framför större. Inför denna riksövergripande satsning föreföll det orimligt att Fångvårdens besparingskassor skulle tas i anspråk. Dessa var ursprungligen avsedda för att understödja frigivna fångar, och medlen för uppfostran av straffomyndiga barn måste tas från något annat håll än Fångvårdsstyrelsen. Styrelsen föreslog därför i sitt utlåtandeden 20 december 1895 att K. Maj:t skulle tillsättaen utredningom särskilda åtgärder för uppfostran av vanartiga barn och minderåriga förbryEn månad senare lämnade Fridtjuv Berg sin motion med samma krav. SU 1893:3 p. 4. FK 1893: 7:28-33, AK 1893:7:43-52. Dick Ö.stbcrg, som ingick i ledningen tör Hall. AK 1893:7:45-48. 80 TfU 1896 (1): 9: 26-30. inte fyllt 20 år hade ökat från 186 personer år 1865 till 315 år 1894. 80 tare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=