294 tidigare till innehållet i uppfostran utan till ledningens oförmåga att få ihop debet och kredit. Kritikerna ansåg att internerna efter några års vistelse borde kunna producera tillräckligt för sitt eget uppehälle och att det var en exempellös oskicklighet att egendomen med 480 uppodlade tunnland inte kunde försörja 125 arbetsföra ynglingar.^^ Halls tillskyndare hävdade däremot att anstaltens klientel var särdeles besvärligt och jordbruket i första hand inte avsågs ge direkt ekonomisk vinst utan snarare borde ses som led i en behandling, vilken först på lång sikt skulle gagna samhällets ekonomi och moral.Det var med andra ord fråga om samma tendens som inom fängelserna, uppfostran skiljdes från produktionen och ansågs därför behöva statligt understöd. Arbetet på uppfostringsanstalten betraktades som en investering, vilken skulle gagna statsfinanserna om flera år, inte som ett medel för att klara dagligt uppehälle. Riksdagen gick emellertid på utskottets linje att under kraftfullt klander av den affärsmässiga sidan ändå anslå skattemedel för att stödja verksamheten på Hall.^-'’ Samtidigt med statens ökade engagemang ökade trycket på den privata sektorns lokalsamhällen och filantropi. Den kommunala avgiften höjdes till 200 kronor per intagen och K. Maj:t utsåg en revisor för granskning av kolonins räkenskaper. 40.000 kr från Fångvårdens besparingskassor beviljades för nya byggnader.Samma kassor användes också 1888, när K. Maj:t beviljade bidrag med 50 öre omdagen för ytterligare 25 interner, det vill säga totalt 175. Det skuldsanerande bidraget på 15.000 kronor beviljades sedan årligen, men det klandrande appendixet försvann redan 1886.^^ 1893 ställde sig riksdagen i ännu en ny position. Hall hade då för vart och ett av åren 1884-1893 beviljats 15.000 kronor för att reducera skulden, allt enligt amorteringsplanen. Saneringen hade emellertid gått snabbare än beräknat och inför 1894 återstod bara 7.100 kronor. Anstaltens ledning anhöll trots detta om oförändrat extra anslag på 15.000 kronor, av vilka de överskjutande 7.900 avsåg nybyggnader. Statsutskottets majoritet tillstyrkte det första beloppet men avstyrkte det andra med motiveringen att riksdagen inte borde bevilja anslag till ett ändamål som var av »så ny och främmande natur». Dessutomkunde man vid bifall riskera nya anslagsfordringar inte bara från Hall utan också från andra håll. Riksdagen mötte således en åsikt som följde de inkörda hjulspåren från 1840-talet. Det fanns dock dissidenter. Första kammarens samtliga ledamöter i utskottet reserverade sig till förmån för oförändrat anslag. Deras ståndpunkt vann politiskt gehör. Riksdagens majoritet stödde nämligen reservanterna och von Kraemer, Sven Nilsson, Wallenius, C. A. Larsson. Nordcnfelt, Ekdahl, Wedberg, von Steyern, E. G. Boström. Se även Halls årsberättelse 1883 s. 24. Riksdagens skrivelse 1883:52 p. 8. SU 1885:8a p. 12. 77 SU 1884:8 p.5, 1885:8a p. 12.Jfr 1886:6 p.5, 1887:2 p.4, 1888:3 p.6, 1889:3 p.6, 1890:3 p.9, 1891:3 p. 7, 1892:3 p. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=