293 Hall hyste snart över 125 pojkar, ett antal som under 1880-talet ökade till 150, senare 175.^^ K. Maj:t bidrog från 1879 med omkring hälften av underhållet för internerna. Hemkommunen eller målsman erlade 150 kronor under minst tre år, beloppet för Stockholms stad var höjt till 200 kronor. Ändå försämrades det ekonomiska resultatet stadigt och snabbt. I slutet av 1882 var alla gåvomedel förbrukade, och föreningen hade dessutom iklätt sig en skuld som nästan uppgick till den fasta egendomen Halls hela taxeringsvärde. Man tog nu upp nya lån för att betala räntorna på de gamla. Föreningen inkom 1 november 1882 med en skrivelse till K. Maj:t och anförde att valet stod mellan att antingen upplösa kolonin och sälja egendomen för att betala skulderna eller att staten ökade sitt stöd, så att anstalten kunde leva vidare. En amorteringsplan presenterades, som å ena sidan utlovade fortsatt drift och skuldfrihet 1895, men å andra sidan krävde statsbidrag, dels på 15.000 årligen för avbetalning av lånen, dels på 40.000 för uppförande av en fjärde elevbyggnad. Även omföreningen befriades från alla lån fanns nämligen en årlig brist i verksamheten på c:a 3.000 kronor. Ekonomin skulle dock kunna stärkas om man tilläts höja antalet elever till 150.^’*^ K. Maj:t föreslog att riksdagen skulle ge ett extra anslag på 15.000 kr för avbetalning av låneskulden och att elevbyggnaden skulle finansieras med 40.000 kr ur Fångvårdsstyrelsens besparingskassor. Det sista ledet var en liten påminnelse omhur det hade gått, när riksdagen satte sig på tvären 1879. Statsutskottets majoritet associerade också i de banorna när man tillstyrkte bidraget på 15.000 kronor. Verksamheten vid Hall rörde enligt utskottet ett riksintresse, internerna kom från 21 olika län och staten borde inte dra sig undan ansvaret att hålla anstalten under armarna. Mot den uppfostrande delen fanns inte några anmärkningar, däremot mot den administrativa-produktiva. Utskottet föreslog att anslaget skulle beviljas, men med särskilt framhållande av hur Hall missköttes ekonomiskt. Föreningen borde sälja eller arrendera ut någon av sina stora egendomar och kräva högre bidrag från kommunerna. Diskussionen i kamrarna satte ljuset på tre tidstypiska samhällsdrag.^° För det första ansågs kommunerna höra till den privata samhällssektorn och inte till samma offentliga sektor somstaten.^' Inomden statliga sektorn var för det andra kompetensfördelningen oklar, och det rådde oenighet om K. Maj:t verkligen kunde förfoga över Fångvårdsstyrelsens besparingskassor utan riksdagens medgivande. För det tredje och framför allt gällde diskussionen sambandet mellan uppfostran och arbetsliv. Den negativa hållningen till Hall koncentrerades inte som Bet. II s. 157. Halls årsberättelse 1883, bilagan s. 22, 36-37. Prop. 1883: 1, andra huvudtiteln p. 9: 12-14. SU 1883:6 p. 8. 70 PK 1883: 10: 15-26. AK 1883:9:5-24. ’’ »Kommunerna ha icke i lika mån somdet allmänna ...», Arwidsson i AK 1883:9:9. 77 Danielsson mot von Stevern AK 1883:9:19-21. 72 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=