290 vara en fråga för den enskilda välgörenheten, möjligen kunde man tänka sig stöd från berörda kommuner. Ansvaret fick inte överbördas på staten, vars medverkan skulle medföra byråkrati, förlust av personligt engagemang i verksamheten och ökad skattedebitering. Det vore dessutom ett farligt prejudikat att ge Hall pengar, för bakom knuten väntade i så fall sannolikt rader av åskanden från andra privata anstalter och föreningar. Men här måste man också framhålla att vid sidan av den gamla diskussionen etablerades en ny frontlinje som sköt in sig på innehållet i anstalternas uppfostran. Redan statsutskottets utlåtande gav en antydan om att staten inte kunde ge pengar, innan den visste mer omverksamhetens uppläggning. Tråden togs upp av Halls motståndare i riksdagen, somanmärkte att Oscar och Josephina-föreningen satsat för stort, att anstalten hyste alldeles för många interner, att den var ensidigt inriktad på jordbruk trots att de flesta gossarna hörde hemma i storstaden Stockholm, att det vore onödigt med en differentiering mellan vanvårdade respektive vanartade barn, att anstalten saknade reglemente och slutligen att den ekonomiska förvaltningen sköttes oskickligt. Gustaf af Ugglas menade att Fröbergska anstalten var bättre ordnad än Hall, där administrationen kostade dubbelt så mvcket som underhållet av barnen. Emil Key och Robert von Kraemer framhöll anstalten Norregårds företräden och att distinktionen mellan vanvårdade respektive vanartade barn inte var ändamålsenlig; den vanvårdade gossen blev snart vanartad, och dessutomstannade landsbygdens mer patriarkala myndigheter vid en varning för de fall då man i Stockholmskulle ha åtalat barnet. Key, somvar styresman på Norregård och hade besökt 19 anstalter ute i Europa, hävdade att miljön på Hall var kasernartad och saknade den nödvändiga familjeatmosfären. FrånJulius Lindström, grundläggare av anstalten på Hisingen, hördes liknande tongångar.^-"' 1879 års riksdagsdebatt innebar med andra ord en förskjutning i kritiken, så till vida att motståndarna började formulera krav på verksamheten; statsanslag var i och för sig tänkbara, bara de inte tilldelades Hall. Diskussionen fördes under den pedagogiska värdekonfliktens termer, men mellan raderna fanns intressekonflikter rörande anslagstilldelning och kamp ombehandlingshegemonin. De riksdagsmän somstödde förslaget omanslag till Hall refererade till statsbidragssystemet i Storbritannien och Frankrike.Man anförde också att ledningen för Hall var beredd att låta staten inspektera anläggningen i utbyte mot statsanslag, alltså en eftergift och ett närmande gentemot staten i förhållande till den position som Gustaf Fridolf Almquist intagit fem år tidigare. Uppfostringsanstalten framställdes som en av strafflagens påföljder för brott och beSe inläggen från af Ugglas, von Kraemer, Lagerberg, Lindström, Hederstjerna och Emil Key. 5^ För statsanslag talade i FKStråle, Almquist, af Ugglas, Carlsson och Hamilton, i AKGustaf Ericsson, S. A. Hedin, Wieselgren, Casparsson, Asker, Culin, Adlercreutz, Hammarberg, L. J. Larsson och i båda kamrarna statsministern De Geer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=