289 Almquist påpekade 1874 att landet fortfarande saknade den allmänna uppfostringsanstalt som strafflagen anvisade för barn under 15 år som begått brott. Ansvaret borde dock ligga på den privata sektorn, då man inte kunde kräva den offentliga makten på en verksamhet somberodde av »ett deltagande hjärta och sinnets ädlare riktning». Detta innebar inte att man helt avvisade samröre med centralmakten. Under hänvisningar till England och Frankrike avgränsade Almquist statens uppgift till att stödja de enskilda initativen med lagstiftning, som medgav tvångsingripanden och med ekonomiska bidrag.Man kan konstatera att Almquist utelämnade statens rätt att inspektera verksamheten. Självständigheten gällde vårdansvaret och för att motverka den formalismsom ansågs följa varje statsinrättning, skulle anstalternas ledning ha full frihet i fråga omderas inre arbete. När åkerbrukskolonin Hall invigdes 1876 hade emellertid centralmakten börjat intervenera i kommunernas folkskola och fattigvård. Nu förändrades de rättsliga och ekonc^miska positionerna. Hall var utryckligen avsedd att ta in otillräkneliga personer i skolåldern, vilka bedömdes vara i behov av uppfostran, men grunden var en överträdelse av strafflagen. Här fanns den »tillgång» som strafflagen förutsatte för »allmän uppfostringsanstalt». Hur skulle staten ställa sig, om Hall sökte ekonomiskt stöd? Skulle den vara lika restriktiv som inför 1840- och 1850-talets motioner omstatsanslag till anstalten i Råby? Hur skulle förhållandet utveckla sig mellan K. Maj:t, riksdag. Fångvårdsstyrelsen och den privata sektorns filantropi? Gustaf Fridolf Almquist hade försänkningar i alla läger. Redan 1875 hade Oscar och Josephina-föreningen erhållit 20.000 kr som drag till uppbyggnaden av anläggningen vid Hall. Medlen hade tagits ur Fångvårdsstyrelsens besparingskassor, det vill säga ur överskottet från de vuxna fångarnas arbete.Relationen med statsmakten både förstärktes och komplicerades under den kommande20-årsperioden fram till det att ligapojkskommittén tillsattes. 1878, samma år somriksdagen bromsade den av Rydin återuppväckta frågan om uppfostringsanstalter för tillräkneliga ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år, inkomföreningen bakomHall till K. Maj;t med en begäran omårligt statsanslag med 50 öre per dag för varje »elev», tillsammans 37.275 kronor. I statsverkspropositionen 1879 stödde K. Maj:t föreningens anhållan. Sedan statsutskottet däremot ställt sig helt avvisande, startade heta debatter i riksdagen.53 Motståndarnatill statsanslag åberopade i första hand de principer som var formulerade sedan decennier.Uppfostran av missanpassade barn ansågs 50 A.a. s. 15, 30-31, 78. 51 A.a. s. 21,59. 5^ Hagströmcr 1875 s. 167. Se ovan, avsnitt 10.5. 55 Prop. 1879:1:9-12. SU 1879: 8 p. 2. Frågan krävde votering somi båda kamrarna ledde till avslag, i FK med de relativt jämna siffrorna 59—52 och i AK 108—66. FK 1879:17:3—35. AK 1879:22: 4-43. Riksdagens skrivelse 1879:41. 5'5 Mot K. Maj:ts hemställan talade i FK af Ugglas, von Kraemer, Lagerberg, Lindström och Hederstjerna, i AK Ivarsson, Key, Nilsson i Efveröd, Petersson i Hasselstad och Liss Olof Larson. bi-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=