286 ökat statligt tvång. Domstolen skulle i valet mellan strafflagens två vårdalternativ, aga eller allmän uppfostringsanstalt, väga in dels omsjälva gärningen vittnade omuppfostringsbehov, dels barnets omgivning, det vill säga den uppfostran det kunde påräkna i hemmet. Det allmännas skyldighet att träda i föräldrarnas ställe hade Hagströmer behandlat de lege ferenda redan 1875. Han ansåg då att progressivsystemet utan tvivel var väl lämpat även för tillräkneliga ungdomsbrottslingar men att själva »straffbehandlingen» måste avpassas efter den unges behov av uppfostran. Med direkt hänvisning till Knut Olivecronas skrift 1872 aktualiserade Hagströmer dessutomen höjning av straffbarhetsåldern. Det var nämligen inte ovanligt att också ungdomar över 15 år saknade den mognad som måste förutsättas för straffrättsligt ansvar. Man borde dessutom överväga om domaren i stället för att ålägga straff kunde få möjlighet att överlämna gärningsmän under 18, kanske upp till 20 år, för vård i en allmän förbättringsanstalt. Hagströmer var emellertid skeptisk till riksdagens skrivelse 1873 och tolkade liksomvon Gegerfelt dess mening så att Fångvårdsstyrelsen, en administrativ myndighet, antingen skulle få rätt att förordna om straffets övergång till förbättringsanstalt eller få den »oerhörda makten» att efter behov förlänga ett av domstol utdömt frihetsstraff. Ingendera tolkningen tycks ha tilltatalat Hagströmer. 12.2.5. Doktrinen sammanfattad Två av det sena 1800-talets dominerande, svenska straffrättsjurister, Ludvig Annerstedt ochJohan Hagströmer, anslöt sig uttryckligen till en lära somville tillgodose individualpreventiv »straffbehandling» inom ramen för en rättvis vedergällning.Ungdombetraktades som allmän grund för mildare strafflatitud. Gärningsmannens personlighet, vandel och uppfostran gavs därutöver betydelse för straffets mätning inom respektive latitud. Domaren skulle inte bara fråga »Vad har du gjort?» utan också »Hurdan är din karaktär och sociala bakgrund?». Hagströmer diskuterade dessutom olika vägar att oskadliggöra återfallsbrottslingar och sätta tillräkneliga ungdomsbrottslingar i särskild uppfostran, även om han syntes tveksam inför de ideologiska motsägelser detta innebar. Knut Olivecrona förordade däremot en patriarkal blandning av straff och förbättring för varje vanartad ungdomsbrottsling, vare sig han »insett eller icke kunnat inse det brottsliga i förövade lagstridiga handlingar». Ämnet diskuterades i den svenska riksdagen under hela perioden fram till dess uppfostringslagarna utfärdades 1902. Men finansiella frågor tog avsevärt större utrymme än renodlat straffrättsideologiska. ^8 Hagströmer 1875 s. 217-219, 1901-1905 s. 154-156. Hagströmer 1875 s. 218. Se även Naumann 1849 s. 32-33, Oliveerona 1866 s. 147, Assarsson 1879 s. 25, Kallenberg 1894 s. 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=