285 brottslingars antccedentia berättigade ett antagande att de inte kunde återföras till laglydigt beteende. Upprepade straff vore där ändamålslösa och rättsordningens krav kunde bara tillgodoses med att de oförbätterliga för alltid förlorade sin frihet.-^"* I andra änden fanns, somsig bör i en socialpsykologisk preventionsteori, de unga förbrytarna med god prognos. I sin lärobok framhöll Hagströmer de lege lata att tillräknelighet förutsatte att den rättstridiga gärningen kunde skrivas på viljans räkning. Begreppet brott berodde bland annat på om gärningsmannen (a) var medveten om sin handling, (b) ägde rättsmedvetande omsig själv som ingående i ett rättssamhälle med vissa fordringar och (c) ägde frihet att bestämma sina handlingar i enlighet med rättens fordringar. Beträffande förutsättningen i (c), som tangerade kriminalisternas diskussionen om intellekt kontra självbehärskning, anförde Hagströmer att det rådde delade meningar omen person någonsin kunde sakna herraväldet över sin vilja utan att förståndet var rubbat.^^ Saknades någon av de tre nämnda komponenterna, bortföll tillräkneligheten. Den svenska strafflagen 1864 hade satt en viktig gräns vid 15 år. Villkoret om »urskillning» för gärningsmän som fyllt 14 men inte 15 år motsvarade enligt Hagströmer förutsättningarna (a) och (b) ovan, det vill säga ett visst mått av intellektuell utveckling, men inte det i (c) uttalade kravet på självbehärskning. Hagströmers tolkningav strafflagen stämde här väl överens med den starkt kritiska uppfattning somframfördes av ligapojkskommittén 1898. För straffmätningen fanns vidare skärpnings- respektive lindringsgrunder, som angav inom vilken latitud brottet hörde hemma. Till lindringsgrunderna hörde de generella - och i lagförarbetet kontroversiella — nedsättningarna för ungdomar, i de villkorliga perioderna mellan 14 och 15 respektive mellan 15 och 18 år. I nästa steg av straffmätningen styrdes placeringen inomlatituden av fallets förmildrande respektive försvårande omständigheter. Vad gäller det sista fallet skulle straffet avpassas efter den rättstridiga viljans intensitet, vilket innebar -och här ekar återigen Immanuel Kant - en mätning efter det motstånd som denna vilja hade haft att övervinna i gärningsmannens inre.^^ Vid en bedömning av skulden måste man därför fästa avseende vid den brottsliges sociala bakgrund, vilket förde Hagströmer till samma slutsats som de skolastiska filosoferna, nämligen att en bristfällig uppfostran otvivelaktigt minskade skulden och därför verkade somförmildrande omständighet vid utmätningen av straffet.^^ För tillräkneliga ungdomsbrottslingar med dålig social bakgrund medgavs en nedsättning av straffet. För otillräkneliga gärningsmän kunde rättssystemet låta den offentliga makten överta uppfostran in loco parentis, vilket innebar Hagströmer 1875 s. 215-216, 1901-1905 s. 520. Hagströmer 1901-1905 s. 93, 151-154. Hagströmer 1901-1905 s. 483 med direkt hänvisning till Annerstedt 1869 s. 27, 520. Se även Kallenberg 1894 s. 57. ’7 Hagströmer 1901-1905 s. 483-485.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=