284 tionsteori. Straffets grund var varken vedergällning, nytta eller moralisk förbättring utan individualprevention. Om bara brottslingen påverkades till en, »låt vara av yttre skäl», laglydig människa, hade straffet fyllt sin uppgift. Det som påkallade straffets tvång var den fara för rättsordningen som fanns i den viljebeskaffenhet brottslingen uppenbarat genombrottet. Hans attitydlåg honomtill last, då den innebar en fara som inte fanns före brottet: »Det är hans skuld, att hans brottsliga böjelser fått makt med honom». Statens uppgift var därför att undanröja faran, att utjämna skuldförhållandet och detta innebar en skyldighet för brottslingen att undergå ett utmätt obehag i formav straff. Straffet var, enligt Hagströmer, definitionsmässigt ett lidande och hade inget annat syfte än att neutralisera brottslingens farliga viljebeskaffenhet, att genom »kännbar tuktan» antingen förta hans lust till eller fysiskt omöjliggöra vidare rättskränkningar.3Hagströmers skrifter markerade ett avstånd till den självbelåtna förbättringsideologi som legitimerade straffets tvång med att det innebar något gott för brottslingen. Visserligen kunde det, skrev Hagströmer, anses somen vinst för brottslingen att, till och med genomdödsstraff, besparas ett fortsatt liv som lagbrytare. Vägde man priset han fick betala mot vad han genomstraffet miste av sådant som var av verkligt värde för människan, var det dock ingen tvekan om att brottslingen kom till korta. Ur individuell synpunkt vore det förmodligen bättre att inte släpa honomi fängelse och rycka honomfrån familj och arbetsliv. Förbättringen fick inte ens vara ett biändamål för straffet. De åtgärder staten kunde komma att utöva inomfängelserna till befrämjande av upplysning, sedlighet och religiositet skulle inte betraktas som en del av dess straffande verksamhet utan som en yttring av dess allmänna verksamhet till sedlighetens befordrande inomsamhället. Att omsorgen i lyckliga fall kunde medverka till att förebygga brott innebar inte att den fick karaktär av straff. Med dessa ramar givna förespråkade Hagströmer ändå olika förbättrande insatser inomstraffet. I sin avhandling från 1875 hade han genomsin individualpreventiva lära närmat sig de tidsobestämda straffen. Han uttalade sig mycket positivt omdet s.k. progressiva systemet, somgick ut på att fången i takt med förbättrat uppförande fick större frihet och slutligen genom villkorlig frigivning kunde slussas ut i samhället. Systemet skulle på ett lyckligt sätt motsvara det dubbla kravet att ge ett eftertryckligt straff och att utveckla brottslingens personlighet. Fångens förhållande under straffets verkställande, det vill säga efter domen, kunde inte heller lämnas utan avsende. Av den som inte underordnade sig utan mötte sitt straff med likgiltighet, kunde man sluta sig till större fasthet i den rättsstridigaviljan. Hagströmer förordadeockså användning av livstids frihetsberövande, eftersom han ansåg det vara ett »faktum» att vissa 3-’ Hagströmer 1875 s. 169-194, 1901-1905 s. 28-36, 398-399, 512. « Hagströmer 1875 s. 182, 190-191, 1905 s. 25. 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=