283 Olivecronas behandlingsprogram byggde på traditionella medel lantbruk och aga. Hans ledstjärna var långvarig för att åstadkomma den totala moraliska omdaningsprocess som krävdes. Först efter flera års uppfostringsarbete kunde de intagna bli »liksom omskapade till gudfruktiga, lydiga, sedliga, pålitliga och arbetsamma gossar». Förebilder fanns i både England och Tyskland, men det var de franska förbättringsanstalterna framför andra som visade hur sträng tukt och hårt arbete kunde utrota ynglingens gamla vanarter, kuva hans onda begär, ombilda honomtill en nyttig samhällsmedlem, vänja honom vid punktligt iakttagande av plikter, älska arbete och värdera regelbundna levnadsvanor. Knut Olivecronauttryckte också stor entusiasmnär minoriteten i ligapojkskommittén 1898 föresloginförande av piskningi kombination med fängelse för lagöverträdare under 18 år. Han skrev att förslaget måste hälsas med bifall av alla somönskade en bättre behandling av ungdomsbrottslingar och utan tvivel skulle en aga med 10 tdl 40 spöslag ge den unge en kännbar tillrättavisning, vilken skulle få honomatt förstå att brott inte lämnades utan allvarlig näpst. Olivecrona stod i samma långa rad rad av piskvänliga, svenska jurister vid sekelskiftet 1900, där vi tidigare funnit Algot Hugo Bagge, Gustaf Rudebeck, Ivar Afzelius och Ernst Trygger. Blandningen av rättvis vedergällning och ändamålsenlig behandling var dessutomfullt medveten hos Olivecrona, och han skrev att uppfostringsanstalten utan tvivel var »både ett allvarsamt straff och tillika ett hälsosamt förbättringsmedel».Den medgav hårdare tag men framför allt längre frihetsberövanden än de vanliga straffen. religion, att uppfostran måste vara sträng och 12.2.4. Johan Hagströmer Olivecronas argumentationåterklingade i JO:s berättelse till riksdagen 1873 och riksdagsdebatten samma år. Riksdagsskrivelsens tvetydiga språk väckte dock kritik från rättsdogmatikens företrädare. En av demvar Johan Hagströmer, sedermera straffrättsprofessor i Uppsala, vilken med sina föreläsningar i Uppsala och sina skrifter, bland annat en lärobok i svensk straffrätt (1901—1905), dominerade svensk straffrättsvetenskap under senare delen av 1800- och början av 1900-talet. Han utkom 1875 med Omfrihetsstraffen, vilken ur ett evolutionistiskt perspektiv gav en komparativ rätthistorisk beskrivning av hur primitiva och brutala strafformer successivt förfinats för att nå fram till det rationella och humana fängelsestraffet.^' I sina böcker anslöt sig Hagströmer i likhet med Annerstedt till den boströmska statsuppfattningen och till Grolmans prevenOlivecrona 1872 s. 37, 40, 78, 90, 1899 s. 331-332. Olivecrona 1899 s. 321, 340. Olivecrona 1872 s. 96. Haj^strömers författarskap diskuteras hos Häthén 1990 s. 160-164. Se .även Jareborg 1992 s. 177-178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=