281 ett rättvist sådant. Annerstedt avvisade dock både moralisk förbättring och Feuerbachs psykologiska tvång. I stället framhöll han att straffbarheten skulle bestämmas efter den i brottet uppenbarade rättsstridiga viljans farlighet för statsändamålet. Så länge viljan var obruten kvarstod faran och bara genomatt inverka på viljan kunde man undanröja faran. För att mäta den farliga viljans intensitet hänvisade Annerstedt - och här återklingar ekot från Immanuel Kant — till det motstånd somden brottsliga viljan i och för brottets begående övervunnit i förbrytarens inre.^° Dessa inre omständigheter skulle bedömas efter sina yttre antydningar i fråga om brottets subjekt, objekt och verksamhet. Som förmildrande omständighet räknades emellertid ungdom, ty trots full tillräknelighet på grund av intellektuell förmåga kunde nämligen antas att den unges rättsmedvetande inte nått den klarhet, mognad och styrka somkrävdes för full straffbarhet.-^' Annerstedt gjorde således en distinktion mellan tillräknelighet och straffbarhet, något somdiskuterats i äldre svensk doktrin och som senare skulle aktualiseras bland annat av kriminalisterna kring IKVtrettioår senare. Hanframhöll också ändamålets betydelse, vilket gjorde det nödvändiga och individualpreventiva straffet till det rättvisa straffet. Beträffande straffmätningen anförde han att bristande erfarenhet eller uppfostran var grund för nedsatta straff och vice versa att en mer än vanligt omsorgsfull uppfostran utgjorde försvårande omständighet. Analogt betraktades återfall som i hög grad försvårande omständighet, eftersomdet förut använda straffet visat sig otillräckligt för sitt ändamål att bryta den rättstridiga viljans farlighet. Här krävdes med andra ord en högre kvantitet straff. På samma sätt skulle domaren väga in gärningsmannens sociala anseende: en föregående hedrande vandel kunde reducera farligheten, och motsatsen utgöra en försvårande omständighet som höjde straffet.^^ Gärningsmannens sociala omgivning och rykte hade tydligen en given plats i Annerstedts straffrättsideologi. De brottsförebyggande åtgärder han diskuterade var emellertid straff och inget annat. 12.2.3. Knut Olivecrona Knut Olivecrona, vars skrift Omdödsstraffet utkom 1866 (och i utökad upplaga 1891), betonade däremot att rättsordningen inte vilade på stränga straff utan på det uppväxande släktets omsorgsfulla fostran till gudsfruktan och medborgerliga dygder. De samlade fakta somframlagts i Tyskland av Mittermaier visade dessutom hur även de grövsta brottslingar kunde förbättras till samhällsnyttiga individer, bara de underkastades en efter deras karaktär avpassad behandling. Annerstedt 1869 s. 4-24. A.a. s. 27. A.a. s. 38. 22 A.a. s. 41-47. 23 Olivecrona 1866 s. 45, 146.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=