280 komst 1864 och fram till sekelskiftet dominerades doktrinen av tankegångar från den boströmska statsfilosofind^ Författare som Annerstedt, Olivecrona, Hagströmer, Assarsson och Winroth anslöt alla mer eller mindre öppet till den tyske straffrättsjuristen Grolmans individualpreventiva lära. Där var sombekant straffets syfte att förhindra brott antingen genomatt fysiskt oskadliggöra förbrytaren eller att genomlidandet ge hans vilja den rätta riktningen, så att han snarast blev sin egen övervakare.*^ Det ligger, som framhållits, ofrånkomligt uppfostrande komponenter i en sådan lydnadsfilosofi, vilket ger oss anledning att studera den svenska rättslitteraturens syn på sambandet mellan uppväxtmiljö och straffrätt. Vilken betydelse tillmätte man gärningsmannens sociala bakgrund för straffmätningen och valet av påföljd? Hur borde strafflagen reglera tvångsuppfostran av otillräkneliga lagöverträdare? Skulle tillräkneliga ungdomsbrottslingar uppfostras inom eller utanför straffsystemet och dess fängelser? Låt oss se hur frågorna behandlades av några framträdande rättsvetenskapsmän under senare delen av 1800talet, nämligen Carlén, Annerstedt, Olivecrona och Hagströmer. 12.2.1. Richard Carlén I sin kommentar 1866 till strafflagen upprätthöll Richard Carlén traditionen från Pufendorf och Nehrman: strafflagens bestämmelse om aga av barn under 15 år kunde inte anses såsom straff i egentlig mening.*^ Domarens val mellan aga och allmän uppfostringsanstalt skulle enligt Carlén bero mindre på brottets beskaffenhet än påden uppfostrani moraliskt hänseende sombarnet kunde påräknahos föräldrar eller annan.*^ För strafflagens tvång mot otillräkneliga hade gärningen betydelse barasomett symptompå gärningsmannens behov av social anpassning. För barn var miljön viktigare än beteendet, det allmänna trädde in i föräldrarnas ställe, när det enskilda hushållets uppfostringsmedel ansågs otillräckliga. 12.2.2. Ludvig Annerstedt Ludvig Annerstedt, under kort tid professor i kriminal- och processrätt vid Uppsala universitet och senare som vi sett bland annat justitieminister, publicerade 1869 sin avhandling Omstraffmätning. Författaren underkände Kants och Hegels absoluta teorier, sominte ansågs erbjuda en tillfredsställande grund för straffmätningens uppgift att skapa ekvivalens mellan brott och straff. I stället fick man söka sig till de relativa teorierna, ty om man uppställde ett ändamål somrättslig grund för straffet, måste det straff somdetta ändamål fordradevara Häthén 1990 s. 158. Boströms lära diskuteras hos Kilander 1991. Olivecrona 1866 s. 146. Annerstedt 1869 s. 24-31. Hagströmer 1875 s. 169, 1901—1905 s. 2127. Assarsson 1879 s. 12. Enligt Kallenberg syftade straffet inte bara till att göra den brottslige laglydig utan också till allmänprevention och moralbildning. Kallenberg 1894 s. 4, 31-33. Carlén 1866 s. 17. Carlén uttalade sig inte omstraffets syfte. Carlén 1866 s. 87.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=