279 anstalt, så skulle tvånget sakna den nödvändiga egenskapen av straff, von Gegerfelt menade att den enda vägen vore att inrättasärskilda fängelser, där behandlingen medförde moralisk förbättring utan att förlora sin egenskap av straff. Även ledamoten Arvid Faxe avvisade tanken på att administrativ myndighet skulle kunna förlänga straffet utöver den tid domaren en gång bestämt.*^ Utskottets yttrande försvarades med att det bara gällde K. Maj:ts övervägande i frågan. Edvard Casparsson betonade dock att meningen verkligen var att kombinera straff och uppfostran. Fångvårdschefen Gustaf Fridolf Almquist instämde och tilläde att strafflagen kunde ändras i riktning mot principerna i den franska lagen från 1850. För att nå önskad effekt, färre återfall, måste nämligen vistelsen i arbetskolonin, enligt Almquist, vara långvarig och pågå åtminstone femår. Debatten utmynnade i en skrivelse från riksdagen om att K. Maj:t måtte överväga en lagändring, så att förbrytare under 18 år, i stället för att undergå ådömt straff »i de vanliga straffanstalterna», kunde sättas i särskilda statliga eller statsauktoriserade förbättringsanstalter, där de kunde ägnas en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling.*^ Skrivelsen formoch innehåll tog inte ställning till uppfostringsanstaltens teoretiska placering i rättssystemet eller myndighetsfördelningen kring dess verksamhet. Uttrycket »de vanliga straffanstalterna» antydde onekligen att förbättringsanstalterna begreppsmässigt placerades i samma kategori som fängelser. När det gällde den viktiga befogenheten att efterskänka straffet och låta överföra den dömde till förbättringsanstalt talade skrivelsen om Fångvårdsstyrelsen, det vill säga en administrativ myndighet, något som upprörde flera ledamöter i riksdagen. Riksdagens skrivelse remitterades för yttrande till Fångvårdsstyrelsen, där Gustaf Fridolf Almquist, vilken själv somriksdagsman stött skrivelsen, var generaldirektör. Först 1885 lämnade styrelsen och Almquist sitt yttrande, som avstyrkte förslaget omsärskilda anstalter för ungdomsbrottslingar under 18 år. Under perioden däremellan diskuterades skrivelsens frågor i riksdagen, i doktrinen och i samband med att staten bytte position i förhållande till den privata välgörenheten. »Den onda viljan» går igen. Doktrinen och uppfostringstanken De individual- och allmänpreventiva teorier somvädrades i samband med 1830och 40-talens strafflagsförslag tycks knappast ha påverkat tidens sparsamma straffrättsvetenskapliga litteratur.*"* Under decennierna efter strafflagens tillMot nedsättningen talade von Gegerefelt, Faxe, Mörner, von Koch, Caspersson och Sparre, enda talaren för var Nds Petersson. FK 1873: 4: 592-601, AK 1873: 5: 573-579. Riksdagens skrivelse 1873:92. Se diskussionen omstraffets syfte i Naumann 1849 och Humbla 1850. Se även Häthén 1990 s. 156-157. 12.2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=