278 21 år. En förbrytare under 18 år skulle inte heller kunna dömas till förlust av medborgerligt förtroende eller behöva tillräknas straffet vid eventuellt senare återfall.Argumenten var de samma somOlivecronas, nämligen att ungdomar skulle hållas utanför fängelserna med hänsyn både till rättvisa och ändamålsenlighet. Carléns förslag bemöttes i stort sett positivt, men hans principer skulle få genomslag i lagstiftning först genom 1890 års straffnedsättning för ungdomar i mellan 15 och 18 år och framför allt genom 1902 års lagstiftning om tvångsuppfostran. Lagutskottet instämde 1873 i att straffet för ungdomar mellan 15 och 18 år borde maximeras till sex års straffarbete och sakna minimum. Vad sedan gällde uppfostringsanstalt somutbyte för redan utdömda straff fanns visserligen den teoretiska invändningen att varje straff ovillkorligen skulle verkställas på lagbestämt sätt. Samtidigt, hävdade utskottet i en idéhistoriskt intressant vändning, ingick förbättring i straffets ändamål, vilket för ungdomar knappast kunde befrämjas inomfängelsemurarna. Däremot vore vistandet i en uppfostringsanstalt moraliskt välgörande, i synnerhet som tiden kunde utsträckas »så långt behovet kräver och vida utöver den, som måste bestämmas, därest straffet skulle fullbordas i statens fängelse». Förbättringsanstalten skulle dessutominte defamera ynglingen på samma sätt somfängelset.*' Man såg med andra ord ett samband mellan behovet av mildare straff och behovet av förlängd tillsyn över den unge brottslingen. Utskottet lät den teoretiska betänkligheten vika men stannade vid ett förslag omatt K. Maj:t skulle överväga det angivna alternativet. Utlåtandet var dessutomdunkelt beträffande vilken myndighet, domstol eller Fångvårdsstyrelsen, somskulle förordnaomstraffets förvandlingtill uppfostran. Den följande riksdagsdebatten löste inte upp oklarheterna. Förslaget omstraffnedsättning mötte hårt motstånd, framför allt i första kammaren, som biföll utskottets yttrande med röstsiffrorna 17-13. Invändningarna utgick från samma typ av ideologiska argument somvädrats på 1840-talet: den generella straffnedsättningen för ungdomar under 18 år stöter allmänna rättskänslan och en sjuttonåring kan vara väl förtjänt av det fulla straffet och att underkastas samma principer som vuxna. Eftergiften av straff för uppfostran väckte ett meningsutbyte rörande uppfostringsanstaltens teoretiska grund och juridiska hemort som förde över till den praktiska myndighetsfrågan. Herman von Gegerfelt fann det otillfredsställande omFångvårdsstyrelsen skulle få godtycklig makt att ersätta domstolens straff med en tidsobestämd inlåsning. Utskottet hade enligt von Gegerfelt blandat ihop uppfostran och straff och det innebar en begreppsförvillelse, i fall administrativa myndigheter skulle få tidsbestämma vistelsen. Om anstalten var att anse som straffinrättning, kränktes den dömdes rätt att vara fri från vidare påföljd, sedan han avtjänat straffet. Var det däremot fråga omen uppfostrings- >° MAK 1873: 16. '> LU 1873:43.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=