277 lingar, men ändringen avsåg inte straffets utmätande utan verkställighetsnivån, särbehandlingen skulle ske inomramarna för det rättvisa fängelsestraffet. Tanken omuppfostran i straffet hade flera förespråkare vid 1872 års riksdag. Alderspresidenten Lars Johan Hierta, sompå plats kunnat följa riksdagsdebatten sedan 1823, motionerade om att straffen borde nedsättas för brottslingar under 18 år. Den dömde borde i stället för straffarbete sättas i särskild anstalt med gemensamma dagrum och ensamcell på natten. Fängelset skulle ge honom tukt, undervisning och övning i slöjd.^ Hiertas kombinationav straffrabatt och social rehabilitering avvisades, men mer på organisatoriska och finansiella grunder än på principiella. Riksdagen instämde i att straffarbete var olämpligt för unga brottslingar, vare sig det verkställdes i gemensamhetsfängelse eller genom cellisolering. En lagändring vore emellertid olämplig med tanke på projekteringen av Nya Varvet. Dessutomsaknades garantier för att det skulle finnas nya lokaler eller meningsfull sysselsättning åt unga fångar utanför cellen.^ Nya Varvet var ett fängelse avsett att ge uppfostran inom straffets gränser. Men det komäven att avse uppfostran av lösdrivare under 21 år, somöver huvud taget inte straffats.*^ Anstalten avsågs dessutomta emot ynglingar, somsändes dit omedelbart sedan fängelsestraffet avtjänats.^ Här aktualiserades sålunda uppfostran inom, före och efter straffet, vilket sammantaget innebar en tendens att tona ned den brottsliga gärningen för att i stället framhäva gärningsmannens låga ålder somgrund för särbehandling. Samtidigt diskuterades möjligheternaatt ge ungdomsbrottslingar uppfostran i stället för straff I sin berättelse till 1873 års riksdag hänvisade JO till Knut Olivecronas skrift Omorsakerna till återfall i brott, somutkommit året innan. JO instämde i författarens kritik av det svenska straffsystemet, vilket tillät att yngre straffades efter samma principer som äldre i stället för att underkastas specialbehandling i förbättringsanstalter. Vid samma riksdag motionerade häradshövdingen Richard Carlén om större straffnedsättning för lagöverträdare mellan 15 och 18 år och att domstolen skulle kunna överlämna dem till fostringsanstalt. Att hålla så unga personer i fängelse ända upp till tio år var både inhumant och ineffektivt. Carlén hävdade att den unge förbrytaren skulle korrigeras bättre utanför än inom fängelsedisciplinen. Domstolen borde därför, sedan den dömt ut ett straff, kunna pröva om samma straff kunde bortfalla och ersättas med placering i allmän förbättringsanstalt, där den dömde fick hållas kvar så länge anstaltsstyrelsen ansåg nödvändigt, dock längst tills han fyllt MAK 1872:91. 7 LU 1872: 10:8-9. •'* Kungl. Brcf 12 juni 1885. NTfF 1887 s. 131-132. Fångvård.sstyrel.sens underdåniga berättelse för år 1894 i Bidrag till Sveriges officiella statistik 1895, G, Fångvård, s. XI ocli för 1895 s. XI. NTfF 1884 s. 318. Indikationer finns på tankar omett »tvåspårigt svstem» (först straff sedan skyddsåtgärd). Dokumenten talar om inrättande av en anstalt för ynglingar under 21 år, »vilka förut straffade för brott dömdes till allmänt arbete». Se Bidrag till Sveriges Officiella Statistik 1887, G, Fångvård, s. IX med dess hänvisning till Kongl. Bref 21 December 1883. upp19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=