276 straffbarhetsåldern till 18 eller åtminstone 16 år. Det hände nämligen enligt Olivecrona att prästen inte släppte fram15-åringar till nattvarden, därför att de ansågs sakna tillräcklig religionskunskap. Olivecrona menade, som en återklang från äldre tiders teokratiska straffrätt, att det vore orättvist att efter samma principer somför vuxna straffa ynglingar, sominte ens tillägnat sig den kristna lärans första sanningar. Straffrättslig tillräknelighet förutsatte religiös mognad. Dessutomvar straffet skadligt och den unge skulle bli mer fördärvad efter straffverkställigheten än före. Slutligen hade flera utländska lagar högre straffbarhetsålder än det svenska förslaget.^ Carlén och Olivecrona skulle i olika sammanhang återkomma till sambandet mellan uppfostran och straffrätt. Frågan uppmärksammades också av Fångvårdsstyrelsen, vilken med ungefär 40 års tidsförskjutning följde det franska och brittiska exemplet att inrätta särskilda fängelselokaler för unga fångar. 1869 hänvisade styrelsen i ett memorial till K. Maj:t hur de senaste nödåren fyllt straffanstalterna med arbetslösa och partiellt handikappade individer. Trängseln hade medfört en rad olägenheter, bland annat att yngre förstagångsförbrytare tvingades vistas tillsammans med äldre, lastbara samt för grövre och vanfrejdande brott dömda. På en del håll förvarades upp till 140 fångar i samma rum, dag somnatt. Den brottsling som ännu intevar förlorad, skrev styrelsen, skulle i fängelset på samma gång förlora sin framtid och omformas till en börda för det allmänna. Bland demsomdömdes till längre straffarbete fanns många, somenligt styrelsen visserligen förtjänade straffet men samtidigt genomsin vandel eller andra förhållanden gjort sannolikt att de kunde förbättras till nyttiga samhällsmedlemmar. Ungdomsbrottslighet berodde i de flesta fall på dålig uppfostran, varför styrelsen föreslog inrättandet av ett särskilt, uppfostrande fängelse på Skärgårdsartilleriets område Nya Varvet i Göteborg. Anstalten skulle inrättas för förstagångsbrottslingar under 21 år och utrustas med nattceller, så att fångarna räddades från de gemensamma sovsalarnas lastbarhet och skadliga samtal om nya brott. Fångvårdsstyrelsen drog här en gräns mellan skuld och prognos, mellan rättvisa straff och ändamålsenlig behandling. Gränsen anfördes som motiv för en särskilt uppfostrande behandling av fångar med god prognos, däribland ungdomar. Man ville också skilja fängelsets uppfostrande verksamhet från arbetsmarknaden utanför murarna. Tillsynen av fångarna borde nämligen inte anförtros åt arbetsentreprenörer eller militärer utan åt fängelsets egen personal, predikanter och lärare, vilka skulle ha tillsyn och uppfostran somyrke.'* Med knapp majoritet i båda kamrarna beviljade 1871 års riksdag 110.000 riksdaler för ombyggnad av Nya Varvet till ett fängelse med 392 nattceller.^ Statsmakten tog med andra ord ett ekonomiskt intiativ för särbehandling av ungdomsbrotts- ^ RAP 1862/63:5:408-409. Se även PrP 1862/63:5:278-280. •» Prop. 1871:1, Bil. 1, 12-14. 5 SU 1871:11 p. 6. FK 1871:1:170-186. AK 1871:1:266-294.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=