275 ternas snabba tillväxt tog i stället diskussionen ny fart inför sekelskiftet 1900, vilket ställde straffrättens ideologiska grunder och praktiskt-ekonomiska konsekvenser under debatt. I detta avsnitt VI studeras hur frågan omsärskilda uppfostringsanstalter för unga tillräkneliga lagöverträdare och omdualismen mellan privat vård respektive statligt straff diskuterades i riksdagen och i svensk rättsdoktrin under perioden från strafflagens utfärdande 1864 fram till uppfostringslagarnas utfärdande i juni 1902. Vi får då också anledning att analysera hur riksdagen på 1890-talet inledde en revision av andra delar inomstraffrätten än särregler för ungdomsbrottslingar, vilket bland annat resulterade i 1906 års lagstiftning om villkorlig dom, villkorlig frigivning, hårt nattläger och mörkt enrum. Riksdagen utgjorde en arena för offentlig debatt, vilken kunde styras till statliga utredningskommittéer och för utövande av offentlig makt i formav lagstiftning, beskattning, budget och inspektion. Men man måste samtidigt notera att den stats- och förvaltningsrättsliga bilden fördunklades av en osäker kompetensfördelning mellan riksdag och K. Maj:t, vilket bland annat komatt påverka ansvars- och anslagsfördelningen mellan offentligt och privat-kommunalt, mellan den statliga Fångvårdsstyrelsen och den enskilda välgörenhetens räddningshem. Gränserna flöt dessutom mellan rättspolitikens olika arenor, där en och samma man kunde uppenbara sig i flera olika skepnader: författare, debattör, lagstiftare, domare, statlig ämbetsman och representant för filantropins associationer. De övergripande frågorna är de samma somför tidigare avsnitt: • Vilka synsätt diskuterades beträffande straffrättslig särbehandling av ungdomsbrottslingar och tvångsomhändertagande av barn? • Vilka synsätt förekom rörande rollfördelningen mellan stat, kommun och samhällets privata sektorer? 12. »Allmän uppfostringsanstalt». Riksdag och doktrin 1864-1902 12.1. Vård eller straff för ungdomsbrottslingar? Riksdagen 1862-1873 I samband med debatten om strafflagsförslaget 1862/63 föreslogs både lägre och högre straffbarhetsålder än 15 år. Hcnschen i borgarståndet ansåg att 12 år vore lagommot bakgrund av den svenska traditionen vid sju år. Richard Carlén däremot föreslog att åldern borde höjas snarare än sänkas med hänvisning till utländska lagexempel och den omdiskuterade svenska straffnedsättningen för lagöverträdare mellan 15 och 18 år.- Knut Olivecrona föreslog en höjning av ^ BgP 1862/63:5:192.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=