274 rade för begränsning av statens fysiska och ekonomiska intervention i samhällets individuella och privata sektor, dit även kommunerna räknades. En förändrad ideologisk och social struktur samspelade med en förändrad rättsordning. Staten genomförde under perioden 1841-1866 en korrigering av det rättsliga regelsystemet som något förenklat innebar att ansvaret för förebyggande, familjära insatser rörande fattigvård, folkskola, lösdriveri m.m. fördes till kommunerna, medan straffrätten fördes till centralstatens sektor. Men även inom straffrätten framhävdes betydelsen av preventiv vård och uppfostran. 1841/42 fattade riksdagen beslut omatt staten skulle bekosta ett för sin tid enormt system av cellfängelser, där fången i isolering skulle få tänka över sina synder och på så sätt förändras till en bättre medborgare. 1864 års strafflag föreskrev bland annat att ungdomsbrottslingar över 15 år skulle få viss nedsättning i de strängaste straffen, vilket motiverades med att de genom ändamålsenlig behandling skulle kunna räddas till ett laglydigt liv. Samma lag gav domstolen möjlighet att låta ersätta bristfälliga föräldrar genomatt döma ungdomsbrottslingar under 15 år till »allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill finnes», vilket visade sig vara en sanktion med tydliga identitetsproblem. Den ideologiska och ekonomiska frågan somväxte allt starkare under decennierna efter tillkomsten av 1864 års strafflag var nämligen: vilken samhällssektor skulle svara för den ändamålsenliga behandlingen av ungdomsbrottslingar, staten eller den privata sektorn inklusive kommunerna? Den svenska straffrättsdebatten under 1800-talet fångade lyhört upp tongångarna från utlandet, medan lagstiftaren länge var svårpåverkad. Strafflagen 1864 talade somvi sett om en allmän uppfostringsanstalt för personer under 15 år och omen generell straffnedsättning för lagöverträdare mellan 15 och 18 år, men den svenska rättsordningen avvek på flera punkter från den reglering som Frankrike och Storbritannien introducerat två decennier tidigare. Staten visade länge svagt engagemang för att detaljreglera och finansiera särskilda brottsförebyggande anstalter avseende barn och ungdomar, som visat asocialt beteende. Riksdagens majoritet hade under 1840- och 50-talen avvisat en rad motioner omatt statskassan skulle tas i anspråk för vård av ungdomsbrottslingar. Några speciella fängelser för unga fångar inrättades inte åren närmast efter strafflagen 1864. Lagöverträdare över 15 år togs in på de vanliga straffanstalterna för att antingen hållas i cell eller gemensamhetsfängelse enligt de allmänna reglerna. ^ Eftergifter av straffet till förmån för en tidsobestämd anstaltsvård avvisades med en kombination av statsfinansiella och straffrättsideologiska argument. Särskilda uppfostringsanstalter för unga ansågs vara en fråga för den privata samhällssektorns välgörenhet, men inteför statsbudgeten. Aven omdebatten var lågmäld åren närmast efter ikraftträdandet av strafflagen och representationsreformen vid mitten av 1860-talet, så avfördes denna del av den sociala frågan aldrig från dagordningen. I spåren av industrialismens och tätor- ’ Hagströmer 1875 s. 168. Almquist 1874 s. 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=