13 var vedertagna i samhällets av kapital och prestation sammansatta elitgrupper, dominerade den socialpolitiska debatten och satte sin prägel på sociallagstiftningen. Samhället ansågs ha en rätt och skyldighet att ingripa mot dem, som inte frivilligt medverkade till sin sinnesändring och sitt välbefinnande. Tvångsingripanden med stöd av lagstiftningen inomt.ex. barna- och nykterhetsvård skedde enligt Nelson främst för att åstadkomma skydd mot enskilda individer. Åtgärderna blev sålunda socialvårdens hårda instrument i strävan att medverka till ett ekonomiskt och moraliskt sunt samhälle.-^ Frågan omden svenska rättens internationalisering och förändring har flera gånger behandlats av Erik Anners, professsor i rättshistoria i Uppsala 1964-67 och Stockholm 1967-1981.28 Bakom framväxten av 1902 års lagar ser Anners demografiska förändringar, vilka i förening med industrialismens genombrott mot slutet av 1800-talet ställde de västerländska samhällena inför svåra sociala och polisiära problem. Uppmärksamheten riktades då mot miljöns betydelse för uppkomsten av brottsligt beteende och man började anse att brottsligheten kunde smitta människor somett slags social sjukdom. Tidens dominerande straffrättslära, den klassiska skolan, hade emellertid stelnat i ett ideologiskt system, somframför allt byggde på Kants och Hegels sekulariserade vedergällningsteori. Ideologin, vilken enligt Anners »från början till slut var en skrivbordsprodukt»,^^ krävde att lika fall behandlades lika (ekvivalensprincipen), att straffet skulle stå i rättvis proportiontill brottet (proportionalitetsprincipen) och att gärningsmannen kunde anses vara ansvarig för sina gärningar (skuldprincipen). Den klassiska skolan kunde, menar Anners, inte vara till hjälp inför den sociala nöd somföljde i industralismens spår. Man sökte sig framefter nya vägar och den »klassiska skolan» efterträddes som härskande doktrin och gemensam plattform för straffteorin i västvärlden av »den sociologiska skolan», det program med en kombination av straff och skyddsåtgärder som diskuterades i IKV-kretsarna. Den sociologiska skolan prioriterade ungdomsbrottslingar, för vilka uppfostran och vård bedömdes vara mer ändamålsenliga än straff. »Den ovanskliga äran att ha gått i spetsen för en fördjupad syn på brottslighetsproblemet», skriver Anners, »tillkommer sombekant Franz von Liszt -den moderna kriminalpolitikens portalgestalt». Den sociologiska skolans inflytande ledde över hela Europa till inrättandet av nya anstalter och prövandet av nya metoder för uppfostran av ungdomsbrottslingar. Receptionen i Sverige följde dock ett speciellt, nationellt mönster. Trots sin karaktär av allmäneuropeiskt idégods har nämligen de utifrån kommande straffteorierna alltid anpassats efter våra egna traditioner, vilket visar hur »fast, kontinuerlig och i grunden självständig vår svenska straffrättstradi27 Nelson 1971 s. 350-351. 2s Anners 1964; 1965; 1974; 1975; 1990. 2*^ Anners 1990 s. 153. Anners 1964 s. 250.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=