272 1864 års strafflag bibehöll den gamla gränsen för full straffbarhet vid 15 år. För yngre lagöverträdare gavs domstolen samma möjlighet somi 1832 års förslag, nämligen att förordnaomdenunges placering i allmän uppfostringsanstalt, om det fanns någon tillgång till plats. För ungdomsbrottslingar, som fyllt 15 men inte 18, år infördes dessutomden generella och kontroversiella nedsättning av de strängaste straffen somförekommit redan i strafflagsförslaget 1832. Strafflagen anvisade vägar från straff till vård men överlät till den privata och kommunala sektorn att efter egen bedömning och finansiering driva de vårdinstitutioner som avsågs träda i föräldrarnas ställe. Något statligt ansvarstagande för behandling av unga lagöverträdare var inte att vänta, så länge man inte ville sätta press på kommunerna. Den rättsliga regleringen innebar att staten förläde ansvaret för uppfostran på samhällets privat- och associationsrättsliga sektor. Samtidigt hade man befäst den principiellt viktiga rätten för domstolen att låta det allmänna för obestämd tid överta föräldrarnas uppfostran över straffomyndiga barn. Det var staten som hade valt och därför innebar lagstiftningen, på samma sätt som 1860-talets kommunallagar, en öppning mot större statlig styrning av kommunernas verksamhet. Den lokala självstyrelsen var hädanefter begränsad genom normgivningsmakten, och den stat somnu tycktes träda ut kunde i nästa skede välja att träda in med egna bidrag eller genom att lägga nya skyldigheter på kommuner och landsting.*'*^ Den kunde ge lokalsamhällets fattigvård, politi och folkskola nya funktioner för att vårda och kontrollera ungdomsbrottslingar. Den kunde välja att låta de två spåren för social anpassning, straff och socialvård, löpa samman till ett. Den kunde välja att utvidga samhällets »offentliga sektor». 146 Jansson 1985 s. 15, 50; 1992 s. 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=