271 viljan, att han inte kundeförväntas bli förbättrad. Denna förbindelse av kraven på vedergällning och prevention motiverade att den unge skulle behandlas med större mildhet än fullvuxna brottslingar. Förslaget mötte emellertid mycket kritik för att det inte ansågs motsvara rättvisans krav. I andra sammanhang, främst riksdagen, ifrågasattes hur särskilda vårdande anstalter skulle anordnas för ungdomsbrottslingar, sominte togs omhand av straffsystemet. Som komplement till husagan från 1734 års lag föreslog lagkommittén 1832 placering i »allmän uppfostringsanstalt, omtillgång därtill finnes». Sanktionen hade problematt finna sin rättsliga identitet, inte minst under 1800-talets förvetenskapligande av juridiken. Ideologiskt kunde gränsen synas oklar mellan straff och vård. Grunden var visserligen en lagöverträdelse, regleringen fanns i strafflagen och tillämpningen låg på domstol i brottmål. Samtidigt var åtgärden avsedd att ersätta bristfälliga enskilda uppfostrare, vilket innebar klara beröringspunkter med den brottsförebyggande fattigvården, vars rättsliga reglering i samma skede genomgick en förändring. En central fråga blev i det sammanhanget vem somskulle bekosta särbehandlingen av unga lagöverträdare, något somhade vidare offentligrättsliga aspekter. ena sidan skulle uppfostringsanstalten vara »allmän», vilket innebar en orientering mot den statliga sektorn. Å andra sidan förutsatte åtgärden, med lagtextens egna ord, »att tillgång därtill finnes», vilket betydde att staten inte var beredd att garantera verkställigheten av den sanktion man föreskrev i sin strafflag. Under 1840-talet inrättades på privata och kommunala initiativ en rad uppfostringsanstalter avsedda för barn och ungdomar i åldrarna kring straffbarhetsgränsen 15 år, vilka överträtt strafflagen eller eljest visat asocialt beteende. Efter omformering av regelverket under samma decennium hade å ena sidan ansvaret för fattigvården inklusive folkskolan placerats på kommunerna medan driften av fängelserna och arbetshusen för de vuxna beteendefallen å andra sidan åvilade staten. Till vilken sektor skulle nu den förebyggande vården av unga brottslingar föras? På samtliga riksdagar från 1840/41 till 1856/58 väcktes motioner omstatliga bidrag till filantropins vårdanstalter. Motionerna hade inledningsvis avsevärt stöd, men det försvagades successivt och den negativa attityden till statsanslag motiverades dels med att det egentligen rörde sig omett slags kommunala anstalter för fattigvård, dels med en doktrin om att staten skulle ha så lite som möjligt på händerna c^ch att det skulle föra för långt om staten övertog detta vårdansvar. Den statsrättsliga utgångspunkten var att kommunen inte sorterades till samma offentliga sektor somstaten utan till denprivata samhällssfären. Debatten genomsyrades också av en misstro mot den privata sektorns beredvillighet att sörja för sina utsatta barn och ungdomar. Omstatens ansvar ökade för behandling av ungdomsbrottslingar, ansågs risken stor för att kommunerna dröjde med preventiva insatser så länge att den unge hann utvecklas till fullfjädrad brottsling och somsådan bli ett fall för staten och dess budget. Å
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=