270 mätas efter storleken av den brottslige gärningsmannens onda vilja. Som förmildrande eller försvårande omständigheter vägdes in hans levnadsförhållanden och vandel före brottet. Dålig uppfostran kunde räknas somanledning att mildra straffet. Idéerna återfanns i den svenska lagkommitténs argumentation inför förslaget 1832 till ny strafflag. Man hade inte brutit med den gamla »teokratiska» tanken på personligheten som straffets objekt, utan såg en förbindelse mellan ett konsekvent straffsystemoch ändamålsenligt förebyggande av brott: prevention genom rättvis vedergällning. Som påbackning på straffet användes dessutom, fastän i ett annat rättsligt spår, olika politirättsliga tvångsåtgärder som övervakning, anmälningsplikt, kommunarrest och tidsobestämd inspärrning i arbetsanstalt. I Sverige åberopades lösdriverilagstiftningen för att sätta brottslingar utan eget kapital i tidsobestämt tvångsarbete, omedelbart sedan de avtjänat sina rättvisa straff. Även i 1800-talets liberala rättsstat fanns enklaver av ojämlikhet. Motsättningen mellan ett konsekvent straffsystem och samhällets behov av socialt skydd eller ändamålsenlig behandlingdiskuterades inte minst beträffande ungdomsbrottslingar. Problemställningen kring 1830-talets »sociala fråga» var i grunden den samma som 60 år senare skulle stå i centrumför ligapojkskommittén och, ett sekel senare, för 1990-talets utredningar om reaktioner mot ungdomsbrott: arbetslivets förändring innebär att samhällets växande individer ställs utan tillfredsställande kontroll och omsorg från någon husbonde eller arbetsgivare. Emancipationen av skötsamma och marginaliseringen av beteendefall medförde därför särskilda bekymmer beträffande individer i gränsen kring åldern för full straffbarhet, 15 år. För den kategorin kunde fängelset å ena sidan anses rättvist med tanke på vad gärningsmannen gjort i det förflutna, å andra sidan socialt förödande med tanke på det liv somväntade honomi framtiden. Olika vägar banades från straff till vård och i den processen stod den svenska juridiken, liksom tidigare i rättshistorien, under ofrånkomligt och starkt inflytande från västerlandets ledande rättssystem. Låg ålder innebar sedan länge generell rabatt på straffet. Under 1800-talet föreskrevs att särskilda lokaler och rutiner skulle upprättas för att tillgodose unga fångars behov av uppfostran och utbildning. Vid mitten av seklet fanns en allmän tendens att höja åldersgränsen för absolut straffrihet. De flesta västerländska rättsordningar tog efter filantropins exempel att använda tidsobestämd anstaltsuppfostran för otillräkneliga lagöverträdare. Samhällets privata och offentliga sektorer började överlappa varandra. Så föreskrev exempelvis den svenska lagkommittén i sitt strafflagsförslag 1832 att de strängaste straffen skulle reduceras för brottslingar, somfyllt 15 men inte 18 år. Den ideologiska grund somanfördes var en förbindelse mellan vedergällnings- och effektivitetsargument, mellan kantianskt skuldtänkande och preventionsfilosofi. Den unge lagöverträdaren ansågs inte ha så djupt rotad ondska i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=