269 Den offentliga debatten utmärktes dock av en ambivalens inför kraven på egalitet och begränsad tvångsutövning. Konservativa krafter var ofta obenägna att bryta med det gamla. De kunde dessutomenas med liberaler i en oro över att allt fler obemedlade individer ställdes utan tillsyn av en husbonde och över att dessa »lösa» personer ännu inte kunde anses vara mogna att utan missbruk njuta friheten. Under perioden 1841—1864 reviderades det svenska regelverket för omsorg och kontroll. Processen, som omfattade bland annat fattigvård, folkskola, lösdriveri och straffrätt, innehöll moment av både nostalgi och framförhållning. 1833 års legostadga försökte vrida klockan tillbaka genom föreskrifter om långtgående yttre kontroll från arbetsgivaren över sina anställda, inklusive fosterbarn. Samtidigt antydde lagtexten att fosterbarn inte längre självklart genom sitt eget arbete kunde kompensera fosterföräldrarna för deras omak, varför placeringen krävde ersättning i kontanta medel. Sociala problem, fattigdom och vanart framställdes ofta som en fråga om sedlighet, vilket ansågs påkalla särskilda åtgärder eller »anstalter» för att uppfostra och utbilda de fattiga klasserna. Arbetskraftens rörlighet underlättades genomatt kommunernas rätt att vägra inflyttning avskaffades 1847. Samtidigt med ökade förpliktelser ökade lokalsamhällets tvångsbefogenheter över vanartade och understödstagare. 1842 års folkskolestadga anknöt till statskyrkans sekellånga tradition av folkuppfostran och införde möjlighet för de kommunala myndigheterna att tvångsomhänderta barn, företrädesvis från fattiga hem, omföräldrarnaförsummade barnens skolplikt. Sammantaget innebar den rättsliga korrigering som tog fart på 1840-talet dels att rekvisiten för tvångsingripanden försköts från individens status (arbetslös eller inte?) till hans beteende (laglydig eller inte?), dels att individen sompris för sin nya frihet måste låta skola in sig i den nya ordningens krav på social mognad t^ch duglighet, dels att det förebyggande ansvaret för vård och uppfostran lades på kommunerna medan ansvaret för reaktioner på brott och andra asociala beteenden lades på statens institutioner. Behandlingen av de vuxna lösdrivarna renodlades, »oförvitligt arbetslösa» fördes till kommunens fattigvård, medan de medellösa somvisat vanartigt beteende sorterades till statens anstalter. Där genomfördes i sin tur en konsolidering som syftade till att rensa fängelserna från lösdrivare så att man - utan sidoblickar på att nå kortsiktig profit - skulle kunna ge en långvarig uppfostran i ensamcell av personer som överträtt strafflagen. Gränsen mellan å ena sidan straff och å andra sidan skyddsåtgärder eller uppfostran var emellertid teoretiskt och praktiskt oklar. I stort innebar dock processen att den enskilde gick fri från statens tvångsåtgärder omhan skötte sig, att intresset försköts från laga försvar till yttre normalitet och att brottsförebyggande anstalter somavsåg att ersätta bristfälliga miljöer (familjer) lades på lokalsamhället. De administrativaekonomiska frågorna stod i nära samband med de straffrättsideologiska. Straff skulle enligt de tyska rättsfilosoferna Kant, Grolman och Feuerbach
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=