267 I jämförelse med lagkommitténs förslag från 1832 innebar 1864 års lag ett lösare statligt-straffrättsligt grepp över ungdomsbrottslingar. De utan tvivel viktigaste avstegen var att ålderskategorin mellan 10 och 15 år gjordes helt straffri och att strafflagens aga, somenligt 1734 års regler i flera fall skulle verkställas under uppsikt av någon myndighetsperson, nu återfördes till familjetukten hemma i huset. Alternativet med insättande i allmän uppfostringsanstalt bibehölls visserligen, men så även inskränkningen »om tillgång därtill finnes», vilket innebar att centralmakten avbördade sig allt ekonomiskt och administrativt ansvar. Den i 1734 års lag medgivna möjligheten att döma 14-åringar till straff bibehölls, men den prövning som där gällt gärningsmannens ondska och arghet hade nu sekulariserats till att avse hans förståndsutveckling. Förskjutningen från karaktär till intellekt var allmän i Västeuropa men skulle somvi sett utsättas för kritik, bland annat av ligapojkskommittén. Gränsen för straffrihet vid 15 år (vid grova brott, 14 år), det enda väsentliga undantaget från 1832 års förslag, kommenterades helt kort av justitiestatsministern Louis De Geer med att »tiden för barnets strafflöshet blivit bestämd till det fjortonde året i stället för det tionde, vilket förändrade stadgande närmare överenstämmer med nu gällande lag, ävensom med flera nyare främmande lagar och jämväl torde finnas lämpligare med avseende å tiden för barnets utveckling i vårt land».^"^^ De Geer hade rätt, det låg inte i linje med den västeuropeiska tendensen att sätta 10-åringar i flerårigt straffarbete. Men framför allt stred det mot principerna för den svenska arbetsfördelning av omsorg och kontroll som inletts på 1840-talet, enligt vilken centralmakten lämpade över en rad kontroll- och vårdfunktioner på samhällets privatsfär, dit även kommunerna ännu räknades. Strafflagens nedsättning för brottslingar mellan 15 och 18 år var också ägnad att minska statens förpliktelser för ungdomsgrupper med anpassningsproblem. Samtidigt bör vi notera att den straffrättsliga nedtrappningen inte balanserades av ökade förpliktelser för andra samhällssektorer. I Sverige inrättades inga särskilda fängelser av typen Parkhurst och La Roquette. Man följde inte exemplen från 1850-talets franska och engelska lagstiftare, somerkände de privata räddningshemmen och genomåtgärdsrekvisit, principiella avkall på straffets proportionalitet, organisatorisk samverkan och framför allt anslag från statskassan underlättade en överföring av ungdomsbrottslingar från rättvisa straff till patriarkalisk uppfostran. Det var fråga om en återhållsam version av principen om det allmännas inträdande in loco parentis. Ett klientel av ungdomsbrottslingar avfördes från straffsystemet till en social anpassning som lät sig utveckla inom ramen för självstyrelsen i associationer, församlingar och kommuner. I detta »sprängYttrande till statsrådsprotokollet i justitiedepartementsärender den 23 september 1862. Prop. 1862/63:37:110.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=