266 gränser. Vid de fyra följande riksmötena framtill och med 1856/58 upprepades samma mönster. 1847/48 lämnades tre motioner om statsbidragd^^ 1850/51 två,'^^ 1853/54 fyra’"^® och 1856/58 en motion.De finansieringsformer som föreslogs varierade mellan anslag från statskassan, andel av sterbhus, andel av fångvårdsmedel och avgifter från alla mantalsskrivna till en särskild skatt för hundägare i Stockholm. Riksdagsmajoriteten stödde utskottens avvisande hållning med hänvisning till principen omstatens begränsade ansvar för fattigvård och uppfostran. Diskussionen hade dock nått sin kulmen redan vid mitten av 1840-talet. Råby beviljades visserligen 3.000 riksdaler 1853/54, men först efter avsevärt knorrande från statsutskottet och med övertydlig betoning av att det rörde sig om ett engångsbelopp. Vid den följande riksdagen fick räddningshemmen stöd bara från en handfull ledamöter i bondeståndet, typiskt nog från kretsar i Skåne, sombildade upptagnings- och finansieringsområden för anstalten Råby, den institution somönskade ekonomisk hjälp av staten. I det skede då strafflagsrevisionen närmade sig sin fullbordan var den allmänna uppfostringsanstalten inte längre en politisk fråga av riksintresse. Doktrinen omatt det allmänna hade en plikt att trädain locoparentis innebar i svensk 1800-talstappning en decentralisering och att staten delegerade föräldraansvaret till lokalsamhället. Principen från Gustav Vasas dagar höll ännu streck: varje socken, inte centralstaten, skulle dra försorg omsina behövande. 11.8. »omtillgång därtill finnes». Strafflagen 1864 Efter drygt ett halvsekels utredande trädde den nya strafflagen i kraft 1865.''*- Den absoluta straffbarhetsåldern sattes enligt huvudregeln till 15 år, men domstolen kunde välja mellan att förordna att yngre lagöverträdare skulle agas »hemma i huset» eller »sättas i allmän uppfostringsanstalt», omtillgång fanns till sådan. Perioden för villkorlig straffbarhet omfattade bara en enda årsklass. Lagen föreskrev nämligen att om gärning, som i allmänhet var belagd med dödstraff eller straffarbete över två år, hade begåtts av någon somfyllt 14 men inte 15 år och domstolen ansåg att gärningsmannen »ägt nog urskillning att gärningens brottslighet inse», skulle straff utdömas till högst fyra respektive två års straffarbete. Gärningsmannen skulle inte få dömas till förlust av medborgerligt förtroende eller tillräknas straffet vid eventuellt återfall. För den omstridda gruppen mellan 15 och 18 år skulle dödsstraff eller straffarbete på livstid sättas ned till straffarbete mellan 6 och 10 år. RAP 1847/48: 1:462 (Posse). BdP 1847/48:2:253-255 (Norberg). SU 1847/48: 124 p. 67. RAP 1850/51:2:307-312 (Königsfeldt). ABEU 1850/51:31. SU 1850/51:188. RAP 1853/54:2:258-262 (Liljencrants). PrP 1853/54:2:510 (Holmberg). BdP 1853/54:2: 507-508 (Ola Svensson från Malmöhus län). BU 1853/54: 8 och 9. SU 1853/54: 160 p. 21, 241 p. 21, 256 p. 8. ’■*’ BdP 1856/58:2: 191 (Anders Pehrsson från Malmöhus län). SU 1856/58: 148 p. 115. '•*- Häthén 1990 s. 205-208. 138 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=