265 kommit som en ny kast. Politisk rätt med tom mage och utan bildning vore parodi på mänsklig lycka, menade Ehrenhoff och ställde cellfängelserna i motsats till socialpolitisk prevention: »Staten ger miljoner, för att bereda den utbildade brottslingen ett bekvämt liv, då han bliver farlig för samhället, men för att förekomma brottet gives intet». I adelsståndet motionerade även Johan Anton von Matern om ett årligt bidrag på 1.000 riksdaler för en tilltänkt anstalt i Värmland, vilket fick Lars Adolph Prytz att yrka på att sådana statsbidrag borde fördelas till räddningsanstalter i allmänhet.Prästeståndets Bengt Magnus Bolmeer föreslog ett engångsbelopp till Råby på 20.000.'^^ En motion från prosten Johan Haqvini Wallman lyfte fram beteendefallen. Uppfostran av vanvårdade och vanartade barn under 15 år tillgodosågs av folkskolan, men det saknades ännu anstalter för förbrytare över 15 år. Han yrkade därför på statsbidrag till jordbrukskolonier runt om i landet för förstagångsbrottslingar.i^*^ I borgareståndet yrkade Gabriel WilhelmGillberg ett anslag på 20.000 riksdaler för bildande av en liknande anstalt i Uppsala. Utskottens avstyrkande utlåtanden gick alla som på linje. Man kunde inte föreslå åtgärder, som innebar att staten övertog föräldrarnas naturliga plikt att uppfostra sina barn. Omföräldrar saknades eller inte kunde anförtros vården om sina barn, skulle uppgiften fyllas genom insatser av kommuner eller enskilda. Det skulle kunna medföra helt oberäkneliga kostnader, om man började belasta statskassan.'^^ Argumenten omstatens ansvarsområde och statsbudgetens storlek upprepades i riksdagsdebatten. För bidrag till räddningshemmen anfördes att det var bättre att förebygga än bestraffa brott och att det var statens plikt att stötta de privata initiativ som uppkommit. Man frågade sig också hur församlingarna skulle ha möjlighet att ta hand om personer somredan hemfallit åt vanartat beteende. Motståndarna menade att det egentligen rörde sig om ett slags fattiganstalter, vilket hörde till kommunens ansvarsområde. Vidare anfördes att det skulle föra till orimliga konsekvenser omalla kommuner skulle ha bidrag för ändamålet. Vid voteringar i adel- respektive borgarståndet stödde ungefär två tredjedelar av ledamöterna utskottens avstyrkande linje. Den straffrättsliga principen att brottslingar skulle behandlas som brottslingar, även om de råkade vara unga, visade sig alltså ha en skattepolitisk dimension som innebar att statens upp- och utgifter måste hållas inom vissa '31 RAP 1844/45: 1:218-219. RAP 1844/45:1: 398-399. Juridiskt arkif utgifvet .it Carl Schmidt Bd. 16, 1845—46 s. 255—261. '33 PrP 1844/45: 1:513-514. 13-* PrP 1844/45: 1:466-467. 13S BgP 1844/45, Bil. 189. '3(> Stats-samt ABEU 1844/45: 91. SU 1844/45:41 p. 20. SU 1844/45:192. 137 RAP 1844/45:1:218,398,5:359,413. PrP 1844/45: 1:513. BgP 1844/45:2:67-74,4:436-440, Bil. 189. BdP 1844/45:5:497-502.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=