264 Frågan omstatens engagemang för folkskolor, fattigvård och andra uppfostringsanstalter stod och vägde i början av 1840-talet. Under ledning av Livijns efterträdare, Emil von Troil föreslog 1845 styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar att vanartiga personer under 15 år skulle intas i »länets räddningsanstalt för vanvårdade barn, eller ock därest sådan ej finnes, vid den inrättning, somKongl Maj:t för berörde ändamål vill låta bilda och njute där nödig vård och uppfostran».'^7 K. Maj:t uppdrog följande år åt styrelsen att inkomma med förslag till anstalter för barn, somsaknade vårdnad och visade elaka böjelser. Styrelsen valde då att ta fasta på det första ledet, miljön och frågan komdå att handla mer om förebyggande barnavård än om reaktioner som följde på asociala beteenden. Man medgav att landet behövde uppfostringsanstalter, men de skulle inte förvaltas av staten och allra minst av fångvården (d.v.s. av styrelsen). Statens insatser borde begränsas till att under lämplig kontroll understödja de privata föreningar som bildades för ändamålet. K. Maj:t instämde och fann inget skäl att stödja uppfostringsanstalterna med motiveringen att det ålåg församlingar och fattigvårdssamhällen att sörja för uppfostran av övergivna barn. Det vore betänkligt att på staten flytta över ett ansvar som»de särskilda kommunerna rätteligen tillkomma».'-* K. Maj:t markerade tydligt att statskassan inte skulle bekosta någon särbehandling av ungdomar utanför fängelserna. Denna gränsdragning kring »vad staten bör göra» kom emellertid att diskuteras i en lång serie riksdagsdebatter, vilka rörde just statsbidrag till detta ändamål. 1840/41 väckte Christopher Sylwan i prästeståndet en motion omatt Råbyanstalten skulle beviljas 1.000 riksdaler som årligt bidrag. Sylwan beskrev inrättningen somett familjesurrogat, varken skola eller arrest, där de vilsegångna kunde föras tillrätta, ty »inom det husliga livet mognar Statens väl och ve». Ett statligt bidrag borde ses som förskott, vilket skulle ge god ränta, skrev Sylwan.Statsutskottet erkände det behj ärtansvärda med inrättningen, men avstyrkte med hänvisning till den pågående revisionen av fattigvårdslagarna och fängelsesystemet och till att det var fråga om en privat institution. Frågan fick större utrymme genom en rad motioner vid den följande riksdagen 1844/45. Adelsrepresentanten Gustaf Herman Ehrenhoff motionerade om att ständerna skulle anslå tillräckliga medel för en ny räddningsanstalt i Stockholm. I en senare motion föreslog han att K. Maj:t skulle få rätt att i anstalterna Råby respektive »prins Carl» placera de barn som redan fallit fångvården till last mot ersättning av de medel som nu utgick för deras vistelse i fängelset. Statens stöd behövdes särskilt i Stockholm, där »hamnbusarna» uppBramstång 1964 s. 40. Bramstång 1964 s. 43-47. Se även Konseljakt i justitiedepariementsärender 29 maj 1846 och justitiedepartementets registratur 4 december 1850 n:o 12. '79 PrP 1840/4; 1:270-276. '7° SU 1840/41:60. 130 128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=