263 andra sidan gjordes några få inlägg till förmån för fängelsestraffet med hänvisningtill att uppfostran kunde tillgodoses även där.'2* En tredje linje stödde i allmänna ordalag både cellfängelse och särskilda uppfostringsanstalter.'^2 Behandlingen av de unga lagöverträdarna tog dock inte något större utrymme i de annars ändlösa diskussioner somfördes kring lagförslagen och framför allt straffets syfte. Mer substans fanns i debatten omfängelsesystemet och anslag åt privata räddningshem. 11.7. Vård av ungdomsbrottslingar - statens eller kommunens uppgift? Särskilda anstalter för unga fångar diskuterades åtminstone redan från 1700talets slut. Vid ett besök på Långholmen 1781 hade den engelske fängelseteformatorn John Howard reagerat mot blandningen av förhärdade och mer oskuldsfulla fångar.*22 Den svenske läkaren David Schulz von Schulzenheim krävde i sitt berömda tal 1799 en förändring av spinnhusen, så att yngre fångar skildes från äldre och verkställigheten inriktades på de intagnas förbättring.'2-t Cheferna för den statliga Fångstyrelsen, sedermera Fångvårdsstyrelsen, påtalade från första början behovet av att anordna separata åtgärder för unga beteendefall. Löwenhielms linje var somvi redan sett att lokalsamhällets socknar på olika sätt skulle kunna avlasta centralmaktens institutioner och på samma gång rädda ungdomar från det ödeläggande straffsystemet. Han förordade samtidigt att det inom korrektionsanstalterna borde finnas särskilda avdelningar »för att ännu i tid rycka dessa olyckliga undan den framtid, som annars blir lika hotande för dem somför samhället». Det vore en god investering för staten att placera barndelinkventerna sc)m en egen klass i tvungen skola för att lära sig kristendom och försörjningsmöjlighetcr.'25 Clas Livijn, styrelsens generaldirektör 1836-1844, hävdade att anstalternas inre arbete borde differentieras mellan de sombegått brott på grund av ett fördärvat sinne eller oförbätterlig vana respektive de somvar nybörjare och snarast hörde till lokalsamhällets fattigvård. Upptuktelsen av vanartade barn och unga förbrytare krävde därför särskilda inrättningar. Den ökade kostnaden skulle på längre sikt återbetalas genom minskat antal vuxna förbrytare. Livijn pekade också på möjligheten att låta kommunerna ta ett större ansvar för den allmännyttiga omsorgen och kontrollen över vanvårdade barn.'2(> >21 PrP 1844/45: Knös 11:201-238, Save 11:266-268. 122 RAP 1844/45: Liljenstolpc 10: 110-121, Fåhraeus 10:254, von Troil 10:274-276, Cederström 10:288. 121 Howard 1791-92 s. 82-85. 12-1 Schulzenheim 1801 s. 80—86. 121 Löwenhielm 1826 .s. 12,23,77-79. 121 Sveriges statstidning 6, 9, 20 och 25 augusti, 4 oktober 1836 (nr 180, 182, 192, 196, 230). Livijn 1844. M. Hafstrbm 1969 s. 255-281.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=