262 ningen för åldersgruppen mellan 15 och 18 år bibehölls i lagutskottets yttrande, för att sedan fastställas i 1864 års strafflag, byggas ut ytterligare genom revisioner 1890 och kompletteras med möjligheten att helt ersätta straffet med vård enligt 1902 års lagstiftning. Den sistnämnda regleringen och dess komplikationer är bakgrund till vår egen tids ambivalens i frågan omvård eller straff för ungdomsbrottslingar. Det löper en laghistorisk linje från 1832 till 1990-talet. Den teoretiska grunden i 1832 års förslag, en ideologisk förbindelse mellan rättvis vedergällning och ändamålsenlig vård, hade emellertid fördunklats redan på 1840-talet. Redogörelsen ovan visar att rabatten för tillräkneliga unga förbrytare i åldrarna kring 15 år kan sättas i teoretiskt och kronologiskt samband med expansionen av strafflagens uppfostringsåtgärder för otillräkneliga. Även på det området visade 1840-talets offentliga debatt avsevärda meningsbrytningar. Vi har tidigare berört diskussionen omvilka vuxna klienter somskulle sorteras från de statliga anstalternatill lokalsamhällets institutioner för kontroll och omsorg. Vid riksdagen 1844/45 ställdes statliga fängelser mot privata räddningshem somalternativa reaktioner mot minderåriga förbrytare. Meningsutbytet präglades emellertid av förvirring kring begreppet »allmän uppfostringsanstalt», en oklarhet som gällde åtgärdsrekvisit, åtgärder och ansvarsfördelning eller, för att återanvända termerna från den här undersökningens inledning, målgrupp, medel och myndighet. Lagberedningens ledamot Spens hade som reservant 1844 krävt att uppfostringsanstalterna måste bekostas av det allmänna och dessutom vara lämpliga för ändamålet att förbättra den unge.^** Reserv^anten Wretman hade tvärtom menat att den allmänna uppfostringsanstalten borde avföras från strafflagen. Sedan förslaget lagts framhade nämligen folkskolorna tillkommit och därmed var ändamålet med regeln vunnet. Dessutom ifrågasatte Wretman om det var statsverkets uppgift att inrätta anstalterna. Om så inte var fallet, syntes det tvivelaktigt att i lag ange föreskrifter, sominte kunde verkställas; enskilt inrättade anstalter var, enligt Wretman, inte en fråga för lagstiftning. Den svenska riksdagsdebatten 1844/45 följde samma mönster somskulle visa sig på penitentiärernas internationella kongress i Bryssel 1847. Riksdagsmännens inlägg var också kryddade med referenser till utländska strafflagar, författare, filosofer, specialfängelser och uppfostringsanstalter för unga.**^ En lång rad talare, främst inomadelsståndet, talade för räddningshem och mot fängelse. Det vore bättre, menade man, att lägga statsmedlen på förebyggande åtgärder i stället för på straff somstämplade den unge för livet. Som avskräckande exempel framhölls Parisfängelset La Roquette, där fångarna sades gå under.’2° Ä Förslag till straffbalk. Förstärkta lagberedningen. 1844, protokoll och reservationer s. 12—13. RAP 1844/45: 10:106-325. PrP 11:201-320. BgP 4: 670-714. BdP 10:189-275. RAP 1844/45: Tersmcden 10:132-135, 118 Hartmannsdorf 10:187—189, Giinther 10:201215, Raab 10:215-216. PrP 1844/45: Janzon 11:354, Wallman 11:278-288. BdP: Pehr Jönsson från Skåne 10:412—114. 120 von
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=