261 utanför fängelset. Theorell rekommenderade därför att den absoluta straffrihetsåldern höjdes till 15 år. En reservation från revisionssekreteraren J. A. C. Dahlströmpekade i samma riktning genomatt vilja ge domaren fria händer att välja vilken påföljd somhelst för barn under 15 år.'*5 Kraven på lindringför gruppen mellan 10 och 15 år vann nu allt större gehör. Lagberedningens andra förslag 1844 skruvade ner fängelseambitionerna för unga lagöverträdare och utsatte bara straffmaximumi den uttalade avsikten att »lämna rumåt allt möjligt avseende på graden av den ungeförbrytarensförmåga att inse gärningens brottslighet», och domaren berättigades att efter omständigheterna döma till så lågt straff som fångar skulle barn under 15 år inte få sitta i ensamcell annat än möjligt. Till skillnad från äldre som disciplinstraff. Man höll dock fast vid rekvisitet omförståndsmässig mognad (urskillning) och att särbehandlingen skulle äga rum inom straffsystemet; lagberedningens förslag medgav att en 10-åring som bedömdes tillräknelig kunde dömas till fyra år i fängelse."^ Den andra gruppen av reservationer avsåg somsagt särbehandlingen av personer mellan 15 och 18 år. Här samlades Theorell med Dahlström och A. V. Netzel i ett motstånd mot den ovillkorliganedsättningen av de hårdaste straffen. Reservanterna, somhänvisade både till moral och samhällsnytta, anförde bland annat att redukticinen var orättvis, att straffbarheten borde gälla orubbad från 15 år och att brottmålsannalerna avslöjade en bedrövlig förvildning, vilken skulle förvärras genomstrafflindring. Trots motståndet från flera ledamöter bibehölls emellertid nedsättningen i lagberedningens andra förslag 1844. Den kontroversiella frågan kom också upp vid 1847/48 års riksdag, när lagutskottet avvisade K. Maj:ts proposition om ny strafflag. Utskottet ifrågasatte den teoretiska grunden för allmän strafflindring åt brottslingar i åldern 15 till 18 år. Lagkommittén hade somsagt redan i sitt förslag 1832 hänvisat till att man inte kunde anta en så djupt rotad ondska i viljan, att den unges förbättringvc')re utesluten, det vill säga man hade förutsatt en principiell förbindelse, inte en motsättning, mellan vedergällning och individualprevention. Lagutskottet yttrande 1847/48 framställde däremot saken i två fristående led. Vad först gällde frågan om förståndsutveckling och urskillning ansågs en 15åring fullt kapabel att inse sin egen brottslighet; alltså krävde rättvisan att han underkastades fullt straff. Beträffande hoppet om den unge brottslingens förbättring menade utskottet att erfarenheten inte alls stödde lagkommitténs ljusa bild. Omdessutomhoppet att förbättra erkändes somgrund för straffnedsättning, varför skulle man då stanna vid just denna åldersgräns? Vilket skäl fanns egentligen att straffa 19-åringen hårdare än 17-åringen?"^ Trots kritiken skulle lagstiftaren hålla fast vid principerna i lagkommitténs förslag 1832. NedsättLagberedningens handlingar, vol. 7. RA. 116 Förslag till straffbalk. Förstärkta lagberedningen. 1844, s. 2-3, 11-12, motiven s. 13. LU 1847/48:58:34. 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=