259 15 år för barn som prövats äga urskillning. Men framför allt riktades kritiken mot den generella rabatten för åldrarna mellan 15 och 18 år. För det andra rådde uppenbar språkförbistring kring lagkommitténs dunkelt formulerade förslag om att låta behandla otillräkneliga lagöverträdare »i allmän uppfostringsanstalt, omtillgång därtill finnes». Man måste understryka att den diskussionen till större delen behandlades som en praktisk-ekonomisk frågavid sidan av straffrätten, nämligen i samband dels med konsolideringen av fängelseväsendet och överföringen av de »oförvitligt försvarslösa» från stat till kommun, dels med en rad riksdagsmotioner om statlig stöd till privata räddningshemsomexempelvis Råby och »prins Carl». 1832 års lagförslag kritiserades av bland annat akademiska företrädare. Straffrättsprofessorn Johan Holmbergsson i Lund hävdade att barn mellan 10 och 15 år, vilka med urskillning överträtt lagen, över huvud taget inte borde åtnjuta nedsatt straff. Holmbergsson ansåg dessutomatt förstagångstjuvar borde hållas inspärrade på obestämd tid tills »så säkra prov på förbättrat sinnelag och arbetsförmåga visat sig, att någon ansvarig kunde taga dem i tjänst». Vid återfall skulle de däremot först straffas och sedan sättas i livstids arbetsfängelse.*®^ Han förespråkade alltså både samhällsnyttig uppfostran av tjuvar med god prognos och social utrensning av dem som inte lät sig bättras. Det är, minst sagt, tveksamt om man kan tala om en »klassisk» proportionalitetsprincip i Holmbergssons idéer rörande utmätning av straff. Rådmannen och jur. dr. S. J. Wijkman från Uppsala anmärkte att strafflindringen i fråga var alltför generös. Ett anonymt yttrande önskade ännu hårdare tag genomatt vilja bibehålla sjuårsgränsen från 1734 års lag.‘°^ Från de tre uppsalaprofessorerna, vilka som bekant lämnade ett i övrigt mycket kritiskt yttrande, anfördes däremot inga erinringar mot särbehandlingen av barn och ungdomar. Tvärtombetonade de vikten av att yngre fångar hölls väl avskilda från äldre och mer övade brottslingar, det vill säga samma slags erkännande åt individualpreventionen somvi stött på hos Feuerbach och i Bayerns lag 1813. När kommitténs förslag granskades av de högre domstolarna avvisade Svea hovrätt den ovillkorliga straffrabatten för personer mellan 15 och 18 år. Det saknades nämligen inte exempel, menade hovrätten, på förbrytare i den åldern somvisade sådan elakhet eller urskillning att de borde anses lika brottsliga som personer över 18 år.’®*^ Högsta domstolen hade däremot inget att erinra mot den generella nedsättningen och framhöll dessutomatt för gruppen mellan 10 och 15 år domstolen borde lämnas tillfälle till all den strafflindring somkunde erfordras med avseende på den brottsliges ungdom. Ståndpunkten, somi motLagkommitténs förarbeten, AR 19 vol. 15, RA. Utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget till allmän eriminallag af lagkommittén 108 10b 107 1834. Lag-committéns förslag till allmän eriminallag. Betänkande afgifvet af juridiska fakulteten oeh filosofie professorerna vid Upsala Universitet. Uppsala 1833 s. 68. Kongl. Majits och rikets Svea hofrätts underdåniga utlåtande öfver lag-committéns förslag till allmän eriminallag, 1839, s. 47-48. 108 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=