257 Inomolika rättstraditioner valde man emellertid olikaformer för att undvika straff och i stället kunna tillgripa tvångsvård. I de tyska områdena höjdes åldersgränserna för absolut och villkorlig otillräknelighet, samtidigt som ramarna utvidgades för att döma otillräkneliga till offentlig tvångsuppfostran. Mot slutet av seklet diskuterades dessutom tillräknelighetens innebörd efter principer, som var ägnade att rättsligt omdefiniera fler tonåringar till »barn» och göra dem till föremål för lång tidsobestämd vård i stället för korta frihetsstraff.io' Principerna skulle dock inte få genomslag i tysk och österrikisk lagstiftning förrän på 1920-talet. I Storbritannien och Frankrike var man redan vid 1850-talet mer benägen att låta uppfostran ersätta eller komplettera straff, oberoende av gärningsmannens tillräknelighet. Den straffrättsliga domens verkställighet eftergavs eller sköts upp och vården definierades i termer av relativt tidsobestämda anstaltsvistelser. Variationerna rörde sig emellertid inomdet gemensamma temat somhandlade omatt unga beteendefall borde överföras från straff till administrativa vårdåtgärder. Utlandets rättspolitiska frågor, idédiskussioner och rättsliga lösningar uppmärksammades snabbt av de svenska kretsar som läste tidningar och debattskrifter.I justitierådet Schmidts Juridiskt Arkif informerade Mittermaier under åren 1840 till 1860 i utförliga artiklar omolika intitiativ för särbehandling av unga lagöverträdare. Inombara något år kunde den svenska läsekretsen läsa omde tyska partikulärlagarna och förslagen, ungdomsfängelserna La Roquette och Parkhurst, räddningshemmen das Rauhe Haus, Mettray och Redhill liksomomde franska och engelska uppfostringslagarna på 1850-talet. Skrifterna belyste också motsättningen mellan å ena sidan de som ville behandla ungdomar enligt samma principer som ansågs råda i straffsystemet för övrigt, å andra sidan de som med hänvisning till uppfostringstankar förespråkade avsteg från samma principer. Vid penitentiärkongresserna i Bryssel 1847 och Frankfurt am Main 1857, då flera svenskar deltog, ville somredan nämnts i kapitel 4 några talare sätta ungdomsbrottslingar i ensamceller ä la Roquette, andra förespråkade anstalter utanför fängelsesystemet som Mettray eller das Rauhe Haus medan en tredje linje förordade vad som skulle bli den engelska modellen framtill slutet av 1890-talet, nämligen först en kort nedkylande vistelse i cell, sedan en långvarig och uppfostrande behandling i anstalt. Tidens internationella idé- och lagutveckling var väl känd i den svenska rättspolitiska debatt som fördes från publiceringen av kriminallagsförslaget 1832 fram till strafflagens utfärdande 1864. Diskussionen sammanföll med ett Appelius 1892 s. 172. Schmidt 1983 s. 401. Roth 1991 s. 26-40. Se exempelvis Oscar 1840, Almquist 1840, 1844, Livi|n 1836, 1837 och 1844, Åkerhielm 1836, Hagdahl 1845, Naumann 1849, Humbla 1850, Brink 1848, 1859, Sparre 1848 och avsnitten 9.2-9.3 ovan. 101 102 Se Juridiskt arkif utgifvet af Carl Schmidt, särskilt 1840/41, 1844—45, 1845—46, 1847—18, 1848, 1856 och 1857. Sparre 1848 s. 40-41. Omutländska impulser, se även Bramstång 1964 s. 34-36. lO-t
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=