256 tiken. Med anknytning till filantropins praxis avgränsades lagstiftningens kasuistiska åtgärdsrekvisit till barn under 14 år somtiggde, luffade omkring, saknade föräldrar eller bodde hos fallna flickor respektive barn under 12 år som dömts för småförseelser. Lagstiftningen rörande uppfostringsanstalter hade det tvåfaldiga syftet att öka den offentliga uppsikten över unga lagöverträdare och minska antalet korta frihetsstraff. Förhoppningarna infriades. 1850 satt 16.000 ungdomar i engelska fängelser, ett halvsekel senare hade antalet minskat till knappt 2.000. Samtidigt hade beläggningen i de alternativa anstalterna för fängelse ökat kraftigt. I slutet av 1890-talet fanns mer än 30.000 engelska barn och ungdomar i uppfostrlngsanstalt, det vill säga ett av 230 barn i populationen mellan 5 och 15 år. Därutöver vistades dubbelt så många i fattighus och andra särskilda anstalter. Vid sekelskiftet 1900 laborerade den brittiska staten med ett helt spektrum av anstalter för social kvalifikationoch kontroll, däribland folkskolan, skolkarskolan, industrial schools, reformatory schools, fängelse.Anstaltsoffensiven kunde tidsmässigt kopplas till en kraftig och otvetydig nedgång i statistikens brottsfrekvens. Från 1860 till första världskriget sjönk både antalet anmälda brott och brottmålsdomar med omkring 50 procent. Uppfostringsanstalternas betydelse kan diskuteras, eftersominte mer än fyra procent av ungdomar som dömts för stöld (det helt dominerande brottet) sändes till Reformatory Schools något år mellan 1856 och 1914.^® I den internationella debatten dominerade ändå upplevelsen av »the English miracle» och av Storbritannien som en nation, där man för ovanlighetens skull lyckades förena materiell utveckling med snabbt sjunkande brottslighet.^^ Den optimistiska bilden återkom också gång på gång i förarbetena till 1902 års svenska lagstiftning. 100 Sammanfattningsvis kan man alltså fastslå att 1800-talets övergripande sociala fråga, hur obemedlade och lösa individers skulle inlemmas i ett samhälle som förändrades snabbt, stod på dagordningen i Sverige liksom i västerlandet för övrigt. Regleringen av påföljder för brottsliga barn och ungdomar tenderade att komplettera eller ersätta straff med uppfostran. Från 1820-talet utvecklades olika former för att göra eftergifter på den »rättvisa» vedergällningen. Förminskat tillräkneliga åtnjöt å ena sidan rabatt på straffen, men kunde å andra sidan överföras till tvångsrehabilitering. Fången blev elev men anstaltstiden desto längre. När den teoretiskt viktiga distinktionen mellan åtgärdsrekvisit avseende beteende och miljö började lösas upp, fick den unges personlighet och sociala omgivning större betydelse för bestämningen av reaktionen. I fall där det enskilda familjelivet bedömdes otillfredsställande kunde det allmänna gå in somuppfostrare i föräldrarnas ställe. Radzinowicz - Hood 1990 s. 181-182. Lenman — Gatrell 1980 s. 239, 304-306. Radzinowicz — Hood 1990 s. 116—118. Radzinowicz - Hood 1990 s. 124-129. Se t.e.x. MAK 1896: 123:5-7. Riksdagens skrivelse 1896:37:8-9. Bet. I s. 24-25. 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=