251 ligt medgav emellertid den bayerska lagstiftaren inte någon rabatt på vedergällningen utan anstaltsuppfostran var en påbackning, ett tvångsspår att växla över till, när det »rättvisa» straffet nått sin slutstation. Flödet från straff till administrativt tvång blev ännu tydligare i den tyska riksstrafflagen 1871. Där sattes perioden för villkorlig straffbarhet mellan 12 och 18 år, vilket medgav att otillräkneliga 17-åringar kunde placeras i tidsobestämd anstaltsuppfostran. Den nyalagen innebar att barn under 12 år föll utanför den offentlige husbondens myndighet. Begränsningen upprätthölls emellertid inte i praxis och redan 1876 gavs delstaterna laglig möjlighet att låta tvångsuppfostra barn under 12 år, somöverträtt strafflagen.^®Statens ambition att ingripa i uppfostran expanderade alltså i åldrarna, dels nedåt i fråga omhustukten, dels uppåt i fråga omsärbehandling av ungdomsbrottslingar. Utvecklingen i Frankrike och England visar påfallande inbördes paralleller. På lagnivå fick uppfostringstanken ett genombrott på 1830-talet, då båda länderna beslöt att upprätta särskilda fängelser för ungdomar. Anstalterna mötte stöd av många anhängare till rättvisa straff och cellsystemen, medan andra menade att fängelset skadade de unga. Kritikenvar en faktor bakom uppkomsten av de systemav privata åkerbrukskolonier och Reformatory Schools som upprättades från 1840-talet. Under det följande decenniet knöts anstalterna närmare statsmakten, somagerade genomlagstiftning, inspektion och ekonomiskt understöd. Systemet innebar att också straffbara lagöverträdare blev föremål för tidsobestämd uppfostran. Båda länderna avvecklade sina särskilda ungdomsfängelser under 1860-talet. Parisfängelset La Petite Roquette hade redan från 1820-talet hyst ungdomsbrottslingar i ensamcell dygnet runt. Isoleringen gavs pedagogiska motiveringar och man föreställde sig att religiös påverkan, arbetsträning och hård disciplin kunde böja de intagnas brottsliga vilja. Cellfängelset, som upphörde 1865, kritiserades bland annat för att orsaka fysiska och psykiska sjukdomar och en hög dödlighet bland fångarna. Det vore bättre, menade kritikerna, att försöka förbereda ungdomarna för det normala arbetslivets krav.^^ Omkring 1840 unlades de första franska åkerbrukskolonierna. Syftet var att genom ett strängt inrutat schema forma de inlåsta pojkarna till skötsamma jordbruksarbetare. Mönsteranstalten framför andra blev La Mettray nära Tours, somskulle stå modell när den svenska anstalten Hall inrättades på 1870talet under ledning av Knut Olivecrona, en av de ledande svenska juristerna under senare hälften av 1800-talet. Tanken bakom kolonierna var egentligen densamma somför cellfängelserna, men medlen skilde sig åt väsentligt.^° Hela dygnet inordnades enligt ett utförligt reglemente, en disciplinering under konstant kroppslig kontroll, där varje timme var avsatt för något nyttigt, exempel68 Roth 1991 s. 26. 69 R. G. Fuchs 1990 s. 273. 70 Bosley 1990 s. 299-307.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=