248 både till skolastiska principer för leuteration och till samtidens kantianskt präglade idé- och lagutveckling, som utgick från att en ondska som inte var djupt »inrotad» talade för bättre prognos och försonligare attityd. Frågan får lämnas här: vilken förbindelse förelåg egentligen mellan å ena sidan lagkommitténs kantianska betoning av brottslingens vilja och personlighet, å andra sidan den äldre teokratins straffrättsideologi? Sammantaget visar jämförelsen med tänkbara europeiska förebilder att förslaget 1832 inte kan återföras till något enstaka utländskt rättssystem men att lagkommittén å andra sidan inte försmådde »att tillägna sitt fädernesland vad den ansett vara gott, evar helst det funnits».^5 Svensk tradition smältes pragmatiskt samman med begrepp och termer från Code Pénal, de tyska lagtexterna och med sanktionerna från engelsk uppfostringsoptimism. På samma sätt som i fråga om 1734 års lag får vi konstatera att den svenska rättsordningen hade stått under påtagligt inflytande från tidens ledande utländska ideologier och rättssystem. Det svenska förslaget 1832 låg i linje med de internationella tendenserna. Här signalerades en uppfostringslinje för unga otillräkneliga och förminskat tillräkneliga under 15 år liksom för fullt tillräkneliga i åldrarna omedelbart ovanför. Och liksomtidigare pågick ett samspel mellan rättens förändring och samhällets. Bakomlagtekniskt varierande svar omabsoluta åldersgränser, villkorliga rekvisit och uppfostrande eller straffande rättsföljder låg det tidiga 1800talets brännande rättspohtiska frågor som proletarisering, föräldralösa barn i spåren efter napoleonkrigen, massarbetslöshet, lönearbete, tätorternas anonymitet och det komplicerade förhållandet mellan statens tvång och samhällets individer. Den offentliga makten var avsedd att gripa in där hemmet eller straffanstalten riskerade att skada den unge awikaren. Centrala problemvar emellertid hur växande individer rättsligt och praktiskt skulle skiljas från vuxna och hur uppfostringsmyndigheten skulle fördelas mellan staten och det civila sam¬ hållet. Lagkommittén förläde åtgärderna till strafflagen, vilket antyder att man ville betrakta det rättsliga problemet somen fråga mellan å ena sidan den unge individen och å andra sidan staten, dess institutioner, funktionärer och rättvisa straff. Man anslöt däremot inte till tankarna hos Löwenhielmoch kyrkolagskommittén, vilka ville göra lokalsamhället till ett rensande filter, »en faderlig hand, somvarnar» innan statens straff tog vid. Ändå var det Löwenhielms linje somskulle ha framtiden för sig, när revisionen av strafflagen mötte 1840-talets korrigering av politirätten. Utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget till allmän criminallag af lagcommittén 1834 s. 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=