247 rättsordning från tiden före 1825 somsatte den absoluta straffriheten högre än 12 år. I flera fall tilläts dessutom hårda straff för betydligt yngre barn. Vad som i inhemskt perspektiv kan förefalla hårt framstår därför snarast sommilt vid en internationell jämförelse. Lagkommitténs höjning av straffrihetens gränser från 8 till 10 år överensstämmer vidare med de preussiska förslagen 1827-30. Studerar man sedan lagkommitténs motivering för en absolut straffrihet under 10 års ålder, visar sig dessutomen nästan ordagrann överensstämmelse med den preussiska texten: „die Erfahrung lehre dass in unsern nördlich liegenden Ländern die Ausbildung der Vernunft unter der Urteilskraft gemeinlich erst nach Erreichung dieses Alters soweit fortgeschritten ist, dass von einem Handeln mit Uberlegung die Rede sein kann."^^^ »Efter den erfarenheten lärer övertygelsen, åtminstone i de nordligaste länderna, att själsförmögenheternas utveckling först vid en ålder av 10 år så framskridit, att man kan antagas handla med den urskillning, som utgör villkoret för straffbarhet. »5^® Samtidigt somkommittén med dessa ord bestämt avvisade den franska modellen att medge straff för hur små barn som helst, godtog man å andra sidan Gode Pénals rekvisit om discernement (»urskillning») för den villkorliga perioden. I kommitténs otrycktaförarbeten finns en översättningav lagförslaget till franska, sannolikt tillkommet 1834, där man finner exakt sammaformuleringsomi Gode Pénal: »s’f/ est decidéqu’ilaagi sans (avec) discernement». Det franska uttrycket för uppfostringsanstalt - »maison de correction» hade däremot bytts ut mot, det möjligen mindre repressivt klingande, »maison de education». Den svenska lagkommittén tog alltså upp tanken på att lagen skulle föreskriva allmänna uppfostringsanstalter för otillräkneliga lagöverträdare och att det allmänna inom ramen för straffrättskipningen kunde utöva uppfostran även av små barn. Det var ett förslag helt i linje med utlandets tendenser. Som vi sett var uppfostran av vuxna husbondelösa människor ett huvudtema för straff- och politirätten under första hälften av 1800-talet. Över hela västvärlden utvecklade lagstiftarna även en en rad nya former för tvångspedagogik avsedd för sådana beteendefall, vilka kunde betraktas somväxande individer, bland annat Österrikes »ahgesonderten Verwahrungsort», de tyska staternas fängelser, tukthus och övervakade aga, de franska korrektionshusen, de engelska skeppsoch åkerbruksplaceringarna och de amerikanska räddningsanstalterna. Lagkommittens förslagomgenerell strafflindring för personer mellan 15 och 18 år, slutligen, betraktades som ett försök att rädda unga brottslingar från att förintas genom avrättning eller livslång fångenskap. Tanken kan återföras Förslag till criminallag 1832 s. 30. .S3li Motiven zu Entwurfc 1827/28 II s. 149. 5'* Lagkommitténs handlingar, volym9. RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=