246 mittén i februari 1830 hade domstolens särskilda bedömningav ungdomar mellan 15 och 18 år ersatts med en generell lindring. Den dömde skulle utan undantagy det vill säga utan någon prövning i det enskildafallet av hans »ondska», räddas från förintande döds- eller livstidsstraff. Regeln behölls i 1832 års förslag med motiveringen att den somfyllt 15 år visserligen ägde full tillräknelighet, men att likväl kunde »inttllfyllda 18 dr inteantagas en sa stor och inrotadondska i viljan, att dess förbättring skulle med mycken sannolikhet kunnaförväntas. Uttalandet låter somett eko från Kant, Grolman och Feuerbach. För det första tog lagkommittén utgångspunkt i en bedömning av den onda viljan somstraffets objekt. För det andra framhöll kommittén att det fanns en teoretisk förbindelse, inte motsättning, mellan vedergällning och prevention, mellan rättvist klander och förbättrande behandling. När lagkommittén 1834 fick tillfälle att bemöta kritiken mot förslaget uttryckte den också klart att man betraktade den så omtalade stora skiljaktigheten mellan absoluta och relativa teorier som meningslös. Strafflagen borde i stället främst tillgodose praktikens krav, och när det gällde straffens kvantitativa och kvalitativa beskaffenhet visade sig skilda teoretiska utgångspunkter komma till samma resultat.Kommitténs åsikt var att ungdomar upp till 18 år skulle bemötas med större tolerans och alltid få en ny chans i stället för att stötas ur samhället genomavrättning eller livstids inspärrning. I den diskussion om straffrätten som följde under 1830- och 1840talen skulle emellertid de teoretiska grunderna för en sådan generell strafflindring starkt ifrågasättas. Men också en annan del av lagförslaget 1832 väckte debatt. Somalternativ till husagan föreskrev förslaget nämligen att otillräkneliga lagöverträdare under 15 år (barn) skulle kunna »i allmän uppfostringsanstalt insättas, omtillgång därtill finnes».Den enskilde husbonden kompletterades således med en allmän uppfostrare, men lagtexten var oklar omhur fördelningen skulle göras mellan å ena sidan statens straffmakt och å andra sidan den civila sektorns eller lokalsamhällets omsorg och politi. Den allmänna uppfostringsanstalten för »barn» under 15 år innebar tillsammans med den generella straffrabatten för »ungdomar» över samma ålder två viktiga laghistoriska nyheter, dels ett inträde på hustuktens område in loco parentis, dels ett avkall på den rättvisa vedergällningen. Ffade dessa båda nyheter några utländska motsvarigheter? Den ovillkorliga åldersgränsen 10 år och den villkorliga straffbarheten upp till 15 år låg i linje med västeuropeiska tendenser, i synnerhet 1820-talets lagförslag från Hannover och Preussen. Det är svårt att finna någon utländsk Förslag till allmän criminallag 1832, Motiven s. 27-28. Utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget till allmän criminallag af lagcommittén 1834, s. 11. Lagkommitten 1811. Lagförslag V, Strafflag 4, ÄK23, RA. Se Bramstång 1964 s. 38. aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=