244 I de tyskspråkiga områdena, åter, kom lagförslagen tätt på 1820-talet. Bayerns exempel från lagen 1813 med villkorlig straffbarhet från åtta år dök upp på flera håll, bland annat i Oldenburgs strafflag 1814 och förslagen 1822 och 1823 från Baden respektive Wtirtemberg. Där märktes också tendensen att vilja rädda äldre ungdomar, ända upp till 20 år, från dödsstraff.'^° Hannovers lagförslag från 1825 satte absolut straffrihet upp till nio år. Yngre barn kunde agas under uppsikt av myndigheterna. Mellan 9 och 15 år prövades straffbarheten utifrånvillkoret omgärningsmannen ägt tillräckligurskillningsförmåga eller inte. Otillräkneliga skulle efter omständigheterna straffas med lämplig aga, fängelse eller straffarbete, tillräkneliga med tukthus, fängelse, straffarbete eller aga. För gärningsmän över 15 år var ungdomen förmildrande omständighet endast omdomstolens prövning visade att brottet mer tydde på lättsinne, förhastande och ungdomlig hetta än på ondska och överläggning."*' I Preussen gällde den allmänna landsrätten (ALR, 1794) fram till 1851. Lagens straffbarhetsgräns vid 14 år innebar, som redan nämnts, i praktiken att även yngre barn kunde dömas till fängelse och tukthus. Ett reskript 1827 uppmärksammade de uppfostringsåtgärder somändå utvecklats inomoch utanför straffsystemet, exempelvis privata räddningsanstalter, specialavdelningar vid fängelserna och hemför vanvårdade barn. Den teoretiska distinktionen mellan miljö- och beteendefall artikulerades klart. Brottslighet sågs som ett socialt fenomen och reglerna för ändamålsenligt familjeliv respektive statens straff ställdes i logiskt samband med varandra. Reskriptet uppmanade de regionala myndigheterna att inrätta särskilda uppfostringsanstalter i vilka unga problemfall kunde formas till gudsfruktan och fromhet så att de med glädje valde att uppfylla sina plikter.'*^ I den preussiska lagstiftningen var flödet från straffsystemet emellertid stillsammare. Ett antal förslag 1827-30 utgick från Bayerns strafflag 1813, dock med två års högre gräns för absolut straffrihet, det vill säga 10 år. Yngre barn kunde bli föremål för hustukt under de administrativa myndigheternas medverkan. För barn mellan 10 och 12 år föreskrevs aga eller fängelsestraff, i kombination med inskränkt kost. För perioden mellan 12 och 16 år utökades arsenalen med tukthus och arbetsanstalt. I straffmätningen skulle, på samma sätt som enligt Bayerns lag 1813, ingå prövning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet, andliga utbildning och eventuella drag av uppenbart farliga »böjelser». Straff förutsatte tillräknelighet, och dödstraff uteslöts för åldersgrupperna i fråga. Jung 1950 s. 130-136. A. Bauer: Entwurf eines Gesetzbuches fiir das Königreich Hannovers, 1826-1828. Art. 98, 114-117. •*2 Jung 1950 s. 121-123. « Preussen 1827-1830 §§ 112, 114.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=