242 bedömde att han handlat utan urskillning: »s'il est decidéqu'ilaagi sans discernement». Straffrättsligt frikännande innebar dock inte att staten släppte greppet över den unge. Domstolen skulle efter en bedömning av omständigheterna antingen sända honom åter till föräldrarna eller placera honom i en korrektionsanstalt, maison de correction, för uppfostran. Men gränsen till straff var flytande. Anstaltsvården tidsbestämdes på förhand i domen och förlädes till samma institutioner somför tillräkneliga. Förbrytare under 16 år, somhandlat med urskilling, avec discernement, skulle nämligen straffas efter en mildrad skala, vilket innebar att de strängaste straffen förvandlades till inspärrning i samma anstalter somavsågs för otillräkneliga.-^ Bayerns strafflag 1813 präglades av Feuerbachs ideal ommedelbar avskräckninggenomhot omhårda straff.^° Lagen föreskrev till skillnad från Code Pénal en absolut straffrihet, nämligen under åtta års ålder. En lagöverträdare kunde dock överlämnas till föräldrarnas aga under medverkan av administrativa myndigheter (»die Obrigkeit»),^' vilket innebar en offentlig uppsikt över husfaderns utövande av hustukt. För personer mellan 8 och 16 år gällde sedan en villkorlig straffbarhet. Domarens frihet begränsades här av ett mellansteg och av förhållandevis snäva strafframar. Barn mellan 8 och 12 år, vilka bedömdes tillräkneliga {Zurechnung fähig) skulle nämligen dömas till aga eller fängelse i högst sex månader. Inlåsningen som fick skärpas genomprygel och inskränkt kost kan, liksomregleringen i Österrikes lag 1803, idéhistoriskt ses å ena sidan somett statens övertagande av hustukten, å andra sidan somen föregångare till 1900-talets »Jugendarrest», »short, sharp, shock» och allehanda straffrättsliga påföljder, som genom hårda tag avser att tillrättaföra ungdomsbrottslingar. Mellan 12 och 16 år kunde man straffas med förvaring i tukthus, ända upp till 16 års varaktighet. Otillräkneliga lagöverträdare skulle dock alltid behandlas på samma sätt sombarn under åtta år. Intresset för gärningsmannens personlighet antyds här i att straffmätningen inte bara skulle avpassas efter hans gärning utan också efter hans ålder, sinnesbeskaffenhet, bildningsgrad och farliga böjelser. Den individualpreventiva ambitionen att förändra personligheten - vilken måste anses märklig med tankepå Feuerbachs allmänpreventiva inställning för övrigt - speglas i att tukthusen skulle skiljaungdomarna från andra fångar för att sätta demi religiös undervisning och lämpligt arbete. Pedagogiken fick dock tillgodses inom ramen för det av domstolen utmätta straffet och dess verkställighet. I England sökte man tidigt hålla ungdomsbrottslingar utanför fängelsets murar. Trots att common lawinte anses ha varit nämnvärt påverkad av romersk Code Pénal 12.10.1810 art. 6-10, 40, 66-67. R. G. Fuchs 1990 s. 269. Bosley 1990 s. 293-294. Jareborg 1977 s. 124-125. Schmidt 1983 s. 263. »Obrigkeit» förekommer i många tyska lagar från första hälften av 1800-talet just i samband med skydds/uppfostringsåtgärder för otillräkneliga lagöverträdare. Anmerkungen zumStrafgesetzbuche fur das Königreich Baiern. (1813) Erster Band s. 238243. Miinchen 1813. Se även Neumair 1996 s. 64—70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=