241 tagna från straff. Upp till 14 år gällde sedan en villkorlig period, inomvilken ungdomar i övre skiktet {pubertati proximorum) kunde straffas men samtidigt skonas från de strängaste straffen, bland annat avrättning.^5 Ytterligare strafflindring tilläts sedan upp till 16 år. Trots det principiella undantaget från straff för barn under sju år förväntade sig Theresiana att föräldrarna skulle tukta barnet, det vill säga det fanns en motsvarighet till uppfostringsplikten i 1734 års svenska missgärningsbalk. I Joseph II:s strafflag för Österrike 1787 (Josephina) hade trestegsgränsen ersatts av en absolut straffrihet under 12 år, eventuellt i avsikt att genomfixerad ålder binda domaren starkare till lagtexten.-^ 1803 införde dock den österrikiske lagstiftaren olika perioder för att möjliggöra villkorligprövning i det enskilda fallet. Straffrihet gällde upp till 10 år. För lagöverträdare mellan 10 och 14 år visade man klart individualpreventiva ambitioner, även om de pedagogiska medlen kan förefalla hårdhänta. Den dömde skulle kunna låsas in, från en dag till sex månader, på ett avskilt förvaringsställe (abgesonderten Verwahrungsort), ett straff som kunde skärpas genom svält, hårt arbete eller dito nattläger, isolering och prygel. Verkställigheten skulle alltid kombineras med ändamålsenlig religiös undervisning. Mellan 14 och 20 år åtnjöt man dessutom generell strafflindring. Allgemeines Landrecht fur die Preussischen Staaten (ALR, 1794) utgick bara från en åldersgräns. Barn under 14 år fick inte dömas efter lagens stränghet, men de kunde tuktas för att skrämmas från att begå nya överträdelser. Enligt ett reskript 1796 uttalades att domaren vid tuktandet skulle låta ersätta den ursprunglige uppfostraren. I fall, då »ondskan översteg åldern» kunde även personer under 14 år straffas. Sammantaget komdet att innebära att ALRsaknade en nedre åldersgräns för straffrihet och att små barn blev föremål för statliga tvångsåtgärder, till exempel placering i tukthus.-*^ En nedre åldersgräns för det offentliga tvånget saknades också i denfranska straffrätt somföljde i spåren av 1789 års borgerliga revolution och somskulle få stort inflytande på andra västerländska rättsordningar. Reglerna ombehandling av ungdomar somansågs sakna tillfredsställande uppfostran, pekade delvis mot nya rättsliga former. Jag har redan fleragånger framhållit betydelsen av begreppet discernement, vilket förekom både i strafflagen 1791 och Napoleon I:s strafflag. Code Pénal från 1810. Den avgörande åldersgränsen i Gode Pénal låg vid 16 år. En person under den åldern somanklagats för straffbar handling skulle frikännas, omdomstolen Constitutio Criminalis Theresiana 1768, Art. 11 §§2 och 6. Allgemeinc Gesetz iiber Verbrechen und dersclben Bestraten 13.1.1787, Kap. 1 §§5-6, 14. I Likhet med Gode Pénal utgick lagen tr,ån tre klasser av brott, med olika åldersgränser för straffbarhet. Gesetzbuch iiber Verbrechen und schwere Polizey-Gebertretungen 1803, 1: §§2, 4. Jung 1950 s. 112-115. Allgemeines Landrecht fur die Preussischen Staaten (ALR) Tcil II, Tit 20 § 17. M. E. Fuchs 1906 s. 5-6. Roth 1991 s. 21. Jung 1950 s. 117-119.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=