237 Barn yngre an 10 år kunde, för det första, aldrig anses tillräkneliga och utsättas för straff. Lagkommittén ville emellertid inte låta staten släppa barnen med detta. Domstolen skulle efter omständigheterna kunna förordnaatt barnet antingen skulle agas av föräldrarna eller sättas, somdet hette, i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill finneså^ Den ovillkorliga straffriheten höjdes alltså till 10 år, men samtidigt tog staten med andra handen för sig av husbondeväldet genomden »allmänna» uppfostringsanstalten, sominnebar en möjlighet att låta skilja barn från föräldrar, somansågs olämpliga. Lagöverträdare mellan 10 och 15 år lydde, för det andra, under en villkorlig straffbarhet. Om domstolen bedömde att den unge gärningsmannen ägt urskillning nog att inse sin brottslighet skulle han dömas till nedsatt straff, dödsstraff förvandlas till straffarbete mellan tre och sex år och strängare straffarbete minskas till mellan sex månader och tre år. Omden unge däremot ansågs ha saknat förmåga till urskillning eller brottet var av lindrigare art, skulle han — i det senare fallet oavsett om han ägt insiktsförmåga eller inte - hänvisas till samma behandling som barn under 10 år. Domstolens prövning skulle avse brottets grovhet, lagöverträdarens ålder och hans psykiska mognad, det vill säga de tre kriterierna somutkristalliserats redan i den antika romerska rätten. En generell nedsättning skonade dessutom alla under 15 år från den »förintelse» det innebar att undergå dödstraff eller livstids straffarbete.*' Uppfostringstanken lyste genom i lagkommitténs förslag. Inom ramen för det rättvisa straffet skulle unga fångar särbehandlas, eftersomderas brottslighet i allmänhet ansågs bero på bristande undervisning, vanvårdad uppfostran och elaka efterdömen, det vill säga samma omständigheter somi förslaget tillmättes en förmildrande inverkan på straffmätningen.Rättvisa straff och ändamålsenlig folkuppfostran rymdes inomsamma program. Lagkommittén lanserade, för det tredje, en på legalplanet helt ny ålderskategori för straffrättslig särbehandling. Inför de hårdaste straffen — döden eller livstids straffarbete - skulle nämligen den fullständiga likheten med vuxna skjutas fram från 15 till 18 årå^ Exakt de åldrar som står i blickpunkten för 1990-talets kriminalpolitiska debatt skulle alltså tillerkännas straffrättslig rabatt enligt 1832 års lagförslag. I det förslaget hittar vi en viktig laghistorisk källa till vår egen tids problematiska dualism i särbehandlingen av ungdomsbrottslingar. 1832 års förslag utsattes för en omfattande granskning, bland annat av rikets universitet, hovrätter och Högsta domstolen. Som ett inslag i det offentliga samtalet stod det också den allmänna opinionen fritt att yttra sig. En rad starkt kritiska synpunkter lämnades, vilka bemöttes grundligt och elegant i kommitA.a. s. 7 kap. 1 §, s. 13, Motiven s. 30. '' A.a. 6 kap. 8 §, s. 11-12, Motiven s. 27-28. A.a. 2 kap. 9 §, s. 3, Motiven s. 12. ” A.a. 6 kap. 9 §, s. 12, Motiven s. 27-28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=