236 med att revidera straffrätten. Vid möten mellan de båda kommittéerna 1830 och 1831 lade svenskarna framlagutkast, sombearbetades ytterligare innan det välkända förslaget presenterades 1832.^ Redan från början användes en ny systematik sominnebar att lagen delades upp på en allmän del, omfattande gemensamma bestämmelser om brott och straff — bland annat just särbehandling av unga lagöverträdare - och en speciell del med beskrivning av de särskilda brotten."* Lagkommittén skilde också mellan å ena sidan egentliga kriminalbrott, vilka sågs somdirekta rättskränkningar och hörde till strafflagen och å andra sidan polisförseelser, vilka beskrevs som indirekta hot mot allmän eller enskild rätt.^ Distinktionen skulle, somvi sett, få betydelse för gränsdragningen mellan strafflagsfångar och försvarslösa lösdrivare, mellan straff och skyddsåtgärder. Förslagen följdes av omfattande motiveringar, vilket egentligen inte förekommit tidigare i svensk laghistoria.^ Utgångspunkten för valet av straffarter angavs somen avvägning mellan nationens kulturella nivå och straffets två syften, det primära att avskräcka och det sekundära att förbättra. I centrumstod alltså psykologiskt hot genomrättvis vedergällning. Skam- och spöstraff avvisades som både principiellt och praktiskt förkastliga, medan fängelse och straffarbete accepterades liksomi några fall böter och dödsstraff.^ Stora förhoppningar knöts till cellsystemet, somansågs kunna tillgodose allmänpreventionen genom att brottslingen berövades sin frihet och individualpreventionen genom att han under inlåsningen sattes under tukt och ledning somskulle bedrivas efter, somdet hette, »enahanda grunder, somför uppfostring i allmänhet är gällande».^ En lagteknisk nyhet var kommitténs system för bestämning av straff. För varje brottstyp i den speciella delens katalog föreskrevs inte ett bestämt mått av lidande, utan domaren fick visst spelrum— en latitud- inomvilken straffets art och omfattning skulle mätas efter gärningens svårare eller lindrigare beskaffenhet, den större eller mindre brottslighet i viljan somgärningsmannen visat samt fallets övriga förmildrande eller försvårande omständigheter.^ Latitudsystemet innebar ett slags leuteration somi sekulariserad och kantiansk skepnad flyttats från hovrätterna ner till första instansens härads- och rådstuvurätter. För att kunna tillräkna någon en gärning som straffbar fordrade kommittén att personen utfört handlingen med fri vilja och förmåga att inse dess brottslighet. Principen specificerades bland annat i en rad nya regleringar beträffande barn och ungdomar somöverträtt lagen. ^ Nelson 1950 s. 34-37. Häthén 1990 s. 196. ■* Förslag till allmän criminallag 1832. A.a. s. 1. Nygren 1981 s. 99. ^ Häthén 1990 s. 197. ^ Nelson 1950 s. 37-51. Nygren 1981 s. 99-101. Häthén 1990 s. 196-199. ^ Förslag till allmän criminallag 1832 s. 12. A.a. s. 6 kap. 1 §, s. 11, Motiven s. 25—27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=