235 tande revision av strafflagen 1890 gjorde inte situationen bättre. För vanliga tillgreppsbrott höjdes gränserna för fängelse, varför fler brottslingar dömdes till böter som de sedan inte kunde betala. Småtjuvarna komnu till anstalterna somförvandlingsfångar och inte somfängelsedömda.^® Den paradoxala följden av 1890 års straffnedsättning var således att antalet kortvariga frihetsberövanden ökade, vilket stred både mot de grundläggande idéerna bakom cellstraffet och de modernare kriminalisternas ideal. Återigen stod fängelsesystemets högste chef inför bekymret att behöva ta hand om fel klientel, återigen skulle frågan uppkomma om den rätta avvägningen mellan straff och uppfostran, om vilken arbets- och kostnadsbörda man skulle lägga på olika samhällssektorer. Närmare bestämt gällde frågan hur ansvaret skulle fördelas mellan kommunerna och staten samt inomkommunerna själva. Fridtjuv Bergs vanartade elever och Sigfrid Wieselgrens godartade unga fångar utgjorde grupper som hörde hemma någonstans mellan folkskola och fängelse. Dessa två typer av anstalter hade börjat sin konsolidering under 1840talet, det vill säga i ett skede då de enskilda familjernas resurser för omsorg och uppfostran i många fall bedömdes otillräckliga. 1902 års lagstiftning möjliggjorde placering i »allmän uppfostringsanstalt» för unga tillräkneliga lagöverträdare. Det var fråga om en straffrättslig påföljd sombefann sig i gränslandet mellan vård och straff. Den »allmänna uppfostringsanstalten» hade emellertid stått på dagordningen ända sedan lagkommitténs förslag till ny kriminallag 1832. 11. Den unge lagöverträdaren i strafflagsrevisionen 1864 11.1. Lagkommitténs förslag 1832 När lagkommittén i slutet av 1820-talet grep sig an revisionen av straffrätten kände ledamöterna väl till såväl utländsk doktrin, lagstiftning och praxis som inhemska rättstraditioner.' Att kommittén verkligen påverkats av utländska rättssystemhar emellertid belagts bara på några få punkter,'^ och vi ska i det följande pröva hur lagkommittén ställde sig till svenska och utländska förebilder beträffande reglerna för unga lagöverträdare. Under perioden 1827-1832 utarbetade kommittén flera förslag till strafflag. Några tillställdes den norska lagkommission som sedan 1814 också arbetade NJA II, årg. 14 nr 16. Hagströmer I90I-I905 s. 437-438. Häthén 1990 s. 219-225. ■ Nelson 1950 s. 26, 32, 34, 41. Warburg 1905 del 2 s. 42, 92, 312-314. Jansson 1985 s. 114. Häthén 1990 s. 196. L. Petterson 1992 s. 120, 248, 286. Jareborg 1977 s. 125-129. Wallén 1973 s. 7. Agge 1959 del I s. 186. ^ W.dlén 1973 s. 7. Agge 1959 del I s. 86. Nelson 1950 s. 34-14. Häthén 1990 s. 199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=