234 Även denna process löpte över många decennier. Den ekonomiska driften av Sveriges fängelser var ännu i slutet av 1800-talet anförtrodd anstalternas direktörer, vaktbetjänter och fångar. De förenades i ett sällsamt bolag med andel i uppkommen vinst, så att direktör och fångar hade rätt till var sin tredjedel, vaktbetjäningen en sjättedel. Den resterande sjättedelen skulle avsättas till fångvårdens »besparingskassa», en fond somursprungligen var avsedd för understöd åt frigivna fångar men somfrån slutet av 1870-talet naggades i kanten genombidrag till den privata uppfostringsanstalten Hall. Ett uttalande 1895 av fångvårdschefen och ledamoten i ligapojkskommittén, Sigfrid Wieselgren belyser det totala traditionsbrottet från hustavlans ideal omproduktion och reproduktion inom samma enhet. Wieselgren ifrågasatte då utttryckligen det uppfostrande värdet av att sammanföra överordnad och underlydande, bevakning och bevakade, i en association somförutsattes gå ihop ekonomiskt.^^ Även i det här avseendet inföll den formella revisionen av fängelset först i slutet av 1800-talet. 1890 års reglemente om arbetspremier föreskrev att fånge inte skulle ha rätt till andel av den inkomst sominflöt genomhans arbete. I stället kunde han tilldelas fixerad arbetspremie efter flit och skicklighet. 1903 indrogs slutligen befattningshavarnas andel i inkomsten från fångarnas arbete till statsverket och en ny löneplan infördes för befäl och vakter.Arbetet betraktades nu främst som ett instrument för att på kort sikt hålla ordning inom anstalten och på längre sikt utveckla internernas sociala kompetens. Cellfängelsets konsolidering, de försvarslösas utsortering och behandlingens dominans över vinsten var tre processer somalla nådde en avgörande punkt på 1890-talet, även omde hade inletts redan ett halvt sekel tidigare. Somen variationpå 1840-talets förbättringsteman klingade därför Sigfrid Wiselgren belåtna kommentar 1895 omatt ingen nu skulle få komma till gemensamhetsfängelse »utan att förut ha i enrum undergått en uppfostringskurs på tre år». Först nu hade man enligt Wieselgren uppnått det mål somprins Oscar en gång satt upp för den svenska fångvården. I likhet med folkskolläraren Fridtjuv Berg*^*^ ville Sigfrid Wieselgren påvisa kontinuiteten från 1840-talets socialpedagogiska ambitioner till 1890-talets professionaliserade folkskolor och cellfängelser. De två nya läroståndens ledande representanter uttryckte dock missnöje med sin arbetsmiljö. Berg ville bli av med de vanartiga barnen som skrämde bort bättre bemedlade familjer från bottenskolan. Wieselgrens penologiska ideal hotades av att fängelserna fylldes med fångar sominte passade för hans behandlingstankar. Sedan straffet på vatten och bröd avskaffats 1884 hade antalet förvandlingsfall, det vill säga fångar som satt av obetalda böter, nämligen ökat med flera tusen. En omfatWieselgren 1895 s. 449. Rudstcdt 1972 s. 167. **** Wieselgren 1895 s. 464. Berg (1892) 1942 s. 177-178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=