233 batten rörande den straffrättsliga domen. I Avsnitt II fann vi hur 1896 års ligapojkskommitté, somstöd för sitt förslag ompersonundersökning av ungdomsbrottslingar, åberopade ett kungligt brev utfärdat av Karl XIV Johan redan 1820. Brevet föreskrev att rannsakningens fullständighet inte bara skulle avse de omständigheter som gav laglig visshet om brottets egenskaper och att den tilltalade begått brottet. Domstolen skulle dessutom pröva den tilltalades »levnadsomständigheter, och i övrigt noga utreda de motiver, som till gärningenföranlett och den tilltaladesförhållande nyssföre och efter brottets Htövande».'^^ Riksdagens beslut 1840/41 om inrättande av cellfängelser visade också en ambition att på nästa nivå av kriminalpolitiken, verkställigheten, uppfostra och socialt anpassa personer somöverträtt strafflagen. De penologiska idéerna om fängelsets inre arbete reviderades emellertid under 1800-talets senare hälft. I tidiga skeden hade fångarnas arbetsinsatser officiellt spelat stor roll både för anstalternas ekonomi och för den disciplinerande pedagogiken. Produktionsenhetens arbetsliv avsågs då att ge sedlig fostran, men snart visade sig stora svårigheter att, framför allt vintertid, skaffa tillräckligt och lönsamt arbete till fängelserna.^'^ Vid mitten av 1830-talet betecknade fångvårdschefen Livijn åliggandet att bereda arbetstillfällen åt fångarna som en av hans »svåraste omsorger». Arbete kunde inte inriktas på förtjänst utan på att minska utgifter och blev därför ofta endast ett medel för att hålla ordning inomanstalten. Problemet fanns även ute i Europa. Den fria marknadens rationaliserade arbetsprocess och ökade produktivitet ställde inte bara folk i allmänhet utan arbete. Den innebar också svårigheter för fängelserna att erbjuda konkurrenskraftiga produktionsenheter och arbetare. Sysselsättningens övergång till renodlat disciplinmedel kunde ta sig bisarra uttryck. Arbetet blev ett medel för tortyr somtenderade att göra sysslorna så tröttsammaoch långvariga sommöjligt. Fångarna fick bära tunga stenar fram och tillbaka, driva pumpar somförde vattnet åter till sina källor eller »trampa luft» i kvarnar som inte producerade något mjöl.^"^ Aktiviteten övergick på så sätt till att legitimeras somett renodlat instrument för att upprätthålla disciplinen under straffverkställigheten men också för livet utanför fängelset. Arbetet skulle förändra fångens personlighet, så att han efter frigivningen blev en nyttig medborgare och hans skygghet för regelbunden sysselsättning ersattes med kärlek till levnadsvanor som kunde anses normala och nyttiga. Kongl. Majas Nådiga Skrifvelse den 13. October 1820 samt Kongl. Maj:ts oeh Rikes Svea Hofrätts universal den 31. October 1820. Wieselgrcn 1895 s. 444-446. Livijn i Statstidningen 1837 n;o 207 (7 september). Styrelsens öfver fängelserna och arbetsinrättningarna till Kongl. Maj:t avgifvna berättelse ... 1838 och 1839. Rusche - Kirchheimer 1939 s. 109-113. Hagdahl 1845 s. 154-155. Hagdahl 1845 s. 155-156. Wieselgrcn 1895 s. 446.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=