232 diskuterade på 1830- och 40-talen i offentlig skriftställning tillståndet i de svenska fängelserna. Livijn hävdade att 1833 års legostadga med dess krav på laga försvar gjorde det möjligt för församlingarna att lasta över sina arbetslösa på den statliga fångvården.Följden hade blivit att man inomfångvården fick ta emot en märklig blandning av straffade och oförvitligt tjänstlösa, av unga och gamla. En försvarslös person kunde ovanpå sitt straff sättas under nytt frihetsberövande, något sominte alls nämndes i den straffrättsligadomen. Det var inte ovanligt att snatteri först ledde till tre dagars fängelse, men sedan följdes av 30 års eller livslångt korrektionsarbete just med hänvisning till försvarslöshet, alltså kombinationen av fattigdomoch arbetslöshet. Livijn återkomflera gånger till att man i stället borde differentiera behandlingen. Den borde vara olika för sådana som begått brott på grund av ett fördärvat sinne eller oförbätterlig vana och sådana sominte var lika hemmastadda på lasternas bana utan snarare många av sina krav i den omformering av kontrollsystemet 1840-talet. De nya förordningarna omförsvarslöshet och fattigvård gick Livijn till mötes bland annat med tidsbegränsad inspärrning och överbördande på kommunerna av »oförvitligt» arbetslösa. På Fångstyrelsens förslag inrättades 1842 nödhjälpsarbete i form av militärt organiserade kronoarbetskårer. Ironiskt nog fick de bland annat till uppgift att bygga tre nya cellfängelser, det vill säga disciplinerande anstalter, som inte skulle ha exploateringen av fångarnas arbetskraft somfrämsta syfte. På längre sikt inleddes dessutomen separation av de försvarslösa från strafflagsfångarna, vilka i allt högre grad placerades i ensamcell.Saneringen av fängelserna tog dock mer än ett halvsekel. Från Långholmen försvann de sista lösdrivarna 1887 och blandningen upphörde defininitivt den 1 april 1895, då även de ostraffade lösdrivarna vid länsfängelserna i Karlstad och Jönköping överfördes till den nya anstalten för tvångsarbete i Svartsjö.Då drogs slutligen på verkställighetsnivå den gräns mellan egentliga kriminalbrott och polisförseelser som Richert hade efterlyst i sin skrift 1813 och senare i olika strafflagsförslag. Distinktionen innebar att tvångsmedlen skulle delas upp i två rättsligt och administrativt skilda spår, ett för straff och ett för socialt skydd. Men inte heller för vuxna beteendefall var gränsen alltid självklar. Intresset för lagöverträdarens personlighet och för hans »brottsliga vilja» framträdde redan i deSockenstämman kunde genomintvg gå i god för att en person var känd för skötsamhet, även omdennes livsföring inte passade in under lagens kriterier för laga försvar. Omvänt kunde stämman skjuta från sig den medellösa person, somman inte ville skydda. SFS 1833:27 § 1. 7** Livijn i Sveriges Statstidning 1836, n:o 180 (6 augusti), 182 (9 augusti) 230 (4 oktober) och 1837, n:o 194 (23 augusti 1837), 221 (23 september) samt Livijn 1844 s. 14. Se även Å. Svensson 1966. hörde till lokal fattigvård.Han fick gehör för som tog fart på 79 Snare 1977 s. 287. Rudstedt 1972 s. 127. Wieselgren 1895 s. 464—466. T. Eriksson 1967 s. 329.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=