231 Fängelsefrågan hade stått på dagordningen i flera decennier. Efter statskuppen 1809 aktualiserades sambandet mellan konstitutionella frågor och statens straffrättsliga tvångsanvändning. Med kontinentaleuropeiska kodifikationer somförebild, inte minst det napoleonska Frankrikes, tillsatte ständerna 1811 en lagkommitté för att revidera 1734 års lag. Direktiven framhöll vikten av att få ett straffsystem som inom befintliga samhällsresurser kunde tillgodose rättvisan, allmän säkerhet och brottslingens återanpassning. 1814 inträdde i kommitten en av de mest kända juristerna och liberala profilerna från förra hälften av 1800-talet, Johan Gabriel Richert. Han hade året innan utvecklat en straffrättslig syn som berörde båda våra huvudteman: straffrättskipningens legalitet och det allmännas ansvar för att förbättra socialt missanpassade individer.^'* Med kraft avvisade Richert spöstraffen. För den som en gång blivit piskad var inte bara hedern utan också avskräckningseffekten förbrukad, eftersomhan nu visste att smärtan var uthärdlig. Richert förespråkade i stället att de dömda skulle utsättas för ett annat slags pina i ett förbättringsfängelse, vilket kunde skärpas från ensligt via mörkt fram till »trångt» rum. I det sista fallet skulle fången placeras i en sittande eller ridande ställning, innanför ett skrank nära kroppen, somhindrade honomatt falla ned när han blev trött. Ju mer en människa sattes i en yttre inskränkning, desto mer skulle hon vända reflexionen inåt och återbringas till den sansning hon förlorat. Richerts uppfostrande kroppsstraff^^ löpte i både förutsägbarhetens och förbättringens spår. Straffet skulle nämligen i tid mätas efter brottslingens lagstridiga gärning, men inom de ramarna skulle den oblodiga tortyren kunna bearbeta hans personlighet: »Det vore i sanning besynnerligt, om icke, under sådant levnadssätt, en människa som felat, skulle återföras till eftertanke och verkligen förbättras. Fängclsetiden avpassas naturligtvis efter graden av brottet». Det tilltagande trycket på anstalterna under de första decennierna av 1800-talet avsatte flera kommittér med uppgift att revidera straffsystemet. Kritiken mot spöstraffen följdes ofta av lovord för de nya straff- och korrektionshus som man kunde studera i utländska rättsystem. Cellstraffen lyftes framsom en möjlighet att höja moralen, gradera straffet, drabba alla lika, skilja äldre fångar från yngre och medge arbete under kontroll. Fångstyrelsens första chef C. A. Löwenhielm prisade i olika sammanhang frihetsstraffets disciplinerande kraft men visade i andra texter, liksom kyrkolagskommittén 1828, tveksamhet i valet mellan att sätta ungdomsbrottslingar i lokal barnavård eller statliga straff. En av Löwenhielms efterträdare, Clas Livijn Jart'borg 1977 s. 12.S. »Också lär väl ingen nu mera bestrida, att förbättringsfängelse bör, såsom straff, användas; men frågan är, huruvida andra kroppsstraff därigenomstå alldeles att undvika.» (kursivering här) Richert i jareborg 1977 s. 141. A.a. s. 142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=