229 mentet att det för närvarande saknades lämpliga anstalter.^-'’ Frågan om särskilda anstalter för asociala personer mellan 15 och 18 år var dock inte avförd i och med detta, utan återkom med full kraft halvannat decenniumsenare i diskussionen inför 1902 års uppfostringslagar. Vi kan alltså konstatera att den arbetsmarknad som utvecklats vid slutet av 1800-talet inte ansågs självklart lämplig för kontroll och social anpassning av barn samt att behovet av särskilda anstalter, inriktade på förbättrande vård av asociala ungdomar i övre tonåren, uppmärksammades i den politiska debatten. I samma tidsskede bröts även för vuxna det teoretiska och ekonomiska sambandet mellan arbetslivet och uppfostran inomfängelsesystemet. 10.5. Fängelset — från kortsiktigvinst till långsiktig En etablerad princip i vår egen tids kriminalpolitik säger att man så länge som möjligt bör undvika fängelsestraff för ungdomar och, om fängelse ändå kommer i fråga, göra fängelsevistelsen kortvarig.Även inför tillkomsten av 1902 års uppfostringslagar betonade man det olämpliga i att sätta ungdomar i fängelse. Det avgörande skälet var att fängelsestraff, framför allt korta sådana, inte bedömdes som ändamålsenliga när det gällde att förebygga brott. Begreppet »fängelse» förekom redan då i en dubbel betydelse, dels sombenämning för en frihetsberövande brottspåföljd, dels för en kategori av offentliga byggnader.^7 Båda betydelserna - påföljden respektive huset - fick sitt genombrott under 1800-talet och båda skulle snart Ifrågasättas som lämpliga institutioner för unga lagöverträdare. Vi ska i det följande undersöka bakgrunden till den attityden. I början av 1800-talet var de svenska tvångsanstalterna vedervärdiga inrättningar. Utländska och svenska observatörer vittnade entydigt om ohyggliga lokaler under markytan, omfuktiga och kalla hålor somhyste fångar av bägge könen, barnaföderskor, minderåriga och åldringar. Situationen kunde anses kränka människovärdet inte bara för fångarna utan också för de fria individer somvistades utanför hålorna.^’*^ Ett kungligt brev 1798 föreskrev att de hygieniska förhållandena skulle förbättras, att grova missdådare skulle skiljas från mindre belastade och att prästerskapet skulle få möjligheter att undervisa fångar.Avgörande förändringar i den andan skulle dock inledas först efter 1840-talets kriminalpolitiska beslut. Spö- och risstraffen för vuxna lagöverträdare liksomfängelse på vatten och Underd. förslag till förordning angående lösdrifveri mm. afgifvet den 31 augusti 1882 s. 11, 52. Prop 1885: 3: 8. Prop. 1987/88; 120 s. 97-98. BrB 29:5, 7; 30:4. Nelson 1990 s. 76. J.treborg 1992 s. 164. SOU 1993:35 s. 292,401-402. Nelson 1983, 1990 s. 75. L. Petterson 1992 s. 18. Howard 1791—92 s. 82—85. Schulzenheim 1801 s. 57—59. Wiesclgren 1896 s. 294—311. Kongl. Bref den 28 november 1798. Backman, Ny Lagsamling II, s. 230-231. Se även Inger 1994 s. 207. 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=