226 verk (och givetvis fången själv). För det tredje innebar också denna korrigering av regelverket en avsevärd överföring av ansvaret från centralstatens kontrollapparat till lokalsamhället, vilket snart slog igenomi formav ökade kommunala utgifter.52 Reaktionen lät inte vänta på sig och kommunerna sökte på olika sätt återföra även de så kallat oförvitliga fallen från lokalsamhället till statens anstalter och budget. Fattigvårdsförordningen 1847 kritiserades, då den ansågs lägga för stora bördor på kommunerna. Den följande lagrevisionen 1853 inskränkte fattigvårdsstyrelsens plikt att ordna nödhjälpsarbete samtidigt somstyrelsen fick husbondevälde över fler kategorier. Sambandet mellan fattigvård och lösdriverilag befästes, så att en understödstagare som vägrade utföra anvisat arbete kunde dömas som försvarslös. Rekvisiten avgränsades ännu tydligare för att kunna fånga in personer, sominte underordnade sig det ekonomiska tvånget. Revisionerna 1853 satte också ljuset på den omvända konkurrensen mellan lokalsamhälle och centralmakt, en konflikt som uttrycktes i ekonomiska intressen lika väl somi principiella skiljaktigheter om tvångsarbetets grund och syfte. Högsta domstolen hävdade i ett yttrande att staten borde bekosta övervakningen även av oförvitligt arbetslösa, eftersom frågan mer rörde statens plikt att undanröja hot mot allmän säkerhet än den rörde kommunernas egna behov. Fångstyrelsen, som administrerade de överfyllda statliga anstalterna, betonade däremot ärendets karaktär av lokal fattigvård och att kommunerna inte kunde dra sig undan ansvaret för arbetslösa.53 Glidningen från status till beteende framträdde klart i 1885 års lösdriverilag. Även omlagstiftaren långt ifrån bröt med det etablerade normsystemet, sköt han undan arbetslöshet somrättsfaktum till förmån två beteendetyper somansågs särskilt brottsbenägna, nämligen »luffarna» och »poliskunderna». Lagen 1885 föreskrev att landshövdingen kunde döma medellösa personer som vandrade omkring till tre års tvångsarbete. Kontrollen upphörde sedan intevid anstaltens grind utan efter frisläppandet skulle lösdrivaren inom24 timmar inställa sig hos det lokala polisväsendet, vilket övertog den husbondefunktion som sedan 1847 åvilat fattigvårdens tillsyningsmän.^^ Den medellöse sattes under det allmännas vakande öga och väsentliga delar av 1840-talets patriarkala systemför fattigvård levde vidare, omän i polisrättens nya uniform. I propositionen hette det att polisens humanitära och välvilliga övervakning av dessa samhällets olycksbarn skulle ses som ett skydd emot frestelsen, »ett stöd för den, somväl önskar men ej av egen kraft förmår hålla sig uppe på ordningens och sedlighetens väg».55 Tvångsarbetets rättsliga grund och syfte hade emellertid ännu en gång hamnat i hetluften. Utredningskommittén beskrev frihetsberövandet somett straff. Helgesson 1978 s. 87. 55 Helgesson 1978 s. 89-91. 54 SFS 1885:28 §§1-3, 10-12, 15. 55 Prop. 1885:3:7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=