225 den anställde följa med honom och tjäna legotiden ut. Omhusbonden dog eller sålde sin fasta egendom, övergick den anställde till arvingarna respektive den nye ägaren. Den regeln gällde också fosterbarn, vilka alltså betraktades somett slags förmögenhetsrättslig tillgång för fosterföräldrarna. Den vidsträckta dispositionsrätten över tjänstefolk och fosterbarn motsvarades som nämnts av en skyldighet att hålla med mat, husrum, sjukvård, yrkesutbildning och samhällsnyttig fostran, inklusive katekes och husaga. Dessutom skulle gamla hjon få stanna kvar, omde tjänat troget sedan 30-årsåldern.‘*^ Den patriarkala ståndpunkten att tjänsteavtalet skulle utmärkas av ömsesidighet, ojämlikhet och totalitet, av fysisk omedelbarhet mellan arbetsledare och anställd, kunde emellertid uppfattas sommotstridig till kraven på att ge individen ideologisk, fysisk och ekonomisk frihet.Genomden yttre laghistorien kan man följa hur synsättet förändrades under 1800-talet. Från 1833 till 1885 gled politi- och arbetsrättens rekvisit för tvångsåtgärder successivt över från att avse bristande laga försvar (brist på kapital eller anställning) till att avse asocialt beteende. Tonvikten försköts från status till konformt beteende, från yttre auktoritet till inre. Lösdriverilagstiftningen hamnade dock i en komplicerad relation till straffrätten. Ungefär samtidigt som kraven på proportionell och förutsägbar straffmätning artikulerades skedde nämligen en förflyttningav lösdriverilagarnas arbiträra tvångssystem till nya objekt, nya målgrupper. Redan tidigt under 1800-talet hade lösdriverilagarnas tidsobestämda frihetsberövanden börjat fokusera på brottslingar somansågs farliga, trots att de hade avtjänat sina »rättvisa» straff.^o Ungefär samtidigt, 1803, infördes institutet insättande på bekännelse. Det innebar att en tilltalad person som inte kunde överbevisas ombrott, men sompå grund av sitt allmänna leverne ansågs samhällsfarlig, skulle spärras in på obestämd tid.^’ Tjänstetvånget i 1833 års tappning medförde emellertid inte den lättnad för det statliga anstaltssystemet som man hoppats. Efter massiv kritik, inte minst från Fångstyrelsens chef Clas Livijn (1781—1844) som administrerade de överfyllda fängelserna, avskaffades det generella tjänstetvånget 1846.1 fortsättningen skulle oförvitligt arbetslösa inte riskera statligt tvångsarbete utan istället placeras under kt:)mmunens tillsyn. Förordningen 1846 följde seklets två övergripande mönster. För det första tonade man ner kravet på laga försvar och tvångsmedlen koncentrerades i stället mot personer som inte betedde sig rättsenligt, det vill säga hade dömts för brott eller tidigare försvarslöshet. För det andra tidsbegränsades inspärrningen till högst fyra år, vilket skulle förhindra de decennie-, ibland livslånga frihetsberövanden scim tyngt Livijn och hans ämbetsSFS 1833:43 s.irskilt §§5-10, 16-17, 45-47, 52. Om fosterbarnen, se Winroth 1878 s. 196; 1901: III, (Föräldrarätt) s. 135—143. Helgesson 1978 s. 26-28. SOU 1949:4 s. 42—15. Strahl 1955 s. 26. Montgomery 1951 s. 61-66. Bexelius 1981 s. 62-78. ■^1 Inger 1976 s. 48-53; 1994 s. 207-216.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=